Humor är den egenskap som jag näst intill uppskattar mest i mänskligheten, för den är nära besläktad med våra överlevnadsmekanismer. Och den är tycker jag därför, banne mig en av själva KRONJUVELERNA i en människa!
Och i det sammanhanget vill jag påstå att en fullmogen SJÄLVKÄNNEDOM ofta är en riktigt bra tillgång för det bidrar till äkta vara. Och har man då modet att utveckla sin humorgåva genom att av kanske helt andra skäl betrakta sig själv med klara ögon och den man VERKLIGEN är på lite avstånd, då ser man oftast bäst och med det perspektivet följer alltid någon form av insiktsvinst. Men man ska veta att leveransdatumet för det aviseras inte i förväg och har en tendens att variera, men kommer det gör det!
Och när man känner sig själv på riktigt, då kan man, om det passar in och är rätt läge, vanligtvis också driva så där lite lagom med sin egen person och kosta på sig lite självironi… för det kan vara vansinnigt roligt och rena kvalitetsunderhållningen att lyssna på, det vet man ju själv!
Det att känna sig själv genom alla lager och vara okej med BÅDE svagheter och styrkor och en del galenskaper och dikeskörningar som man har i sitt CV, och att våga blotta den delen av sitt genomlevda, det gör att skoj och skämt oftast blir naturliga och genuina eftersom själva “materialet” ju är självupplevt. Och det kan verkligen bli riktigt befriande för vem som helst att kunna känna igen sig i självupplevda fadäser om någon som är genuint underhållande bjuder på det, så där öppet, generöst och härligt skamlöst!
Jag tänker också på att sättet som man är rolig på och hur – och när man skämtar och vad man ibland uppenbart undviker eller dras till, DET tycker jag säger en hel del om personligheten och vem man är och vill vara. Och det berättar också något om hur man ser på sig själv och är ofta en bra avspegling av både självbilden och hur man ser på andra människor.
I mig själv, i den Persona som av en del faktiskt anses vara ganska roligt och rätt så snabb i truten, inser jag att min i botten dåliga självbild som tidigt fick sina skador och fortfarande har såriga ytor, inverkar på hur jag onödigt ofta skämtar om mig själv med FÖR mycket omotiverad självironi. Och jag har en irriterande… gammal ovana att då nästan omedvetet snudda vid ett sorgligt SJÄLVFÖRAKT.
Och jag minns hur oblyg jag var redan som liten och hur lätt jag ofta hade för att prata med vuxna och väldigt gärna underhöll med någon rolig historia för att bli sedd och uppskattad. Och förstås…för att desperat kunna fylla det hål där alldeles för lite beröm, uppmärksam och kärlek fanns och som var mina föräldrars ansvarsområde, och inte mitt.
Och apropå hur humor kan visa en del av vem man är, så kan den hos vissa magert utvecklade, typiskt självgoda människor ibland vara som en medfödd överlägsenhet, utan varje spår av självdistans och skrupellöst signalera en människosyn med en osympatisk elitism.
Den här så kallade “humorn” där omgivningens människor ofta blir utsatta för ironiska kommentarer och elaka sarkastiska skämt och när man gör sig rolig på andras bekostnad levereras ofta av personer som själva har utnämnt sig till att vara överlägsna i det mesta. Och den typen av så kallad “humor” den är jag fullständigt allergisk mot och tar mig rätten att vid varje “där och då” direkt kommentera, eftersom den är både pubertal och en form av mobbing som jag INTE accepterar.
Själv föddes jag in i en släkt på min mammas sida där det sen generationer gick som en röd tråd av en riktig bra blandning av gammal okonstlad, rolig och lite kärv bondhumor och en stark ådra av snabba och kvicka, drastiska roligheter. Och inte minst…hade kvinnosidan i den här färgrika släkten en fantastisk begåvning för spontan – skådespeleri och var bra på att se och fånga upp situationskomik, spelade upp små scener och bidrog väldigt ofta med egna självupplevda pinsamheter och tokiga historier.
Av det lärde jag mig tidigt att det inte var det minsta farligt att göra bort sig, och att det naturliga avsteget istället kunde vändas till en bra historia som kunde få andra att typ… skratta halvt ihjäl sig. Och när jag var liten och lyssnade till den här underhållningen med stora öron, så förstod jag ju äldre jag blev, mer och mer av det roliga och jag längtade ofta till släktkalasen där det kunde bli både skratt och tårar. Och i den miljön och omsluten av så mycket varm kärlek och den komiska dramaturgin, där jag kände mig sååå hemma och jag är SÅ… glad för minnet av det!
Humor, skoj och roligheter är till 100 % delningsbara och suveräna överlevnadsverktyg som vi kan låna av varandra och som är evigt återanvändningsbara! Och jag anar att den som har gåvan att kunna se det roliga i tillvaron , hur djävligt livet än är, genom det nog har en viss positiv inverkan på både må – bra – hormoner och på den kemiska balansen som, bland annat stärker immunförsvaret i oss. Och det…både hos sig själva och sin omgivning!
Och jag vill passa på att utnämna alla generösa humorister och sanna glädjespridare till ambulerande FREDSSOLDATER och LÄKEMÄNNISKOR som de är födda till och ofta outnämnda redan jobbar som! Tack till er, ni kommer ALLTID behövas och blir därför ALDRIG arbetslösa, för er finns alltid en plats i alla liv och Varanden!
