Att FÖRLÅTA och BLI förlåten på djupet är stort och kan verkligen bli det starka känslomässiga ögonblick när man får som ett tillträde till den mäktiga TRIUMFBÅGE där de inblandade väl styrda av den goda viljan, alla avgår med segern!
Men livet har lärt mig att så mycket av det allmänmänskliga just handlar om att kunna MOGNA sig fram till en insikt för att den ska nå ett djup i oss. Och jag vill påstå att det är mänskligt att vi på riktigt, ibland faktiskt inte kan nå ända fram till den ståndpunkt där ett förlåt är möjligt. MEN det händer lyckligtvis ganska ofta att vi kan nå fram till en FÖRSONING med god hjälp av en bra förståelse inför VARFÖR vi gör fel och sårar varandra. Och det framsteget, det tycker jag faktiskt kan vara betydligt större än att som på beställning, så där lite schablonmässigt få ur sig ett lite krystat förlåt, som kanske då inte är varken förstått eller förankrat på riktigt i en människa. För vad är då det ordet värt tänker jag…?
Men man kan tycka att det är beundransvärt att man på vägen fram till ett förlåt ändå kan försonas. Eftersom det ju då innebär att man i allt väsentligt faktiskt kan leva med någon slags känsla av sinnesfrid inför acceptansen av en händelse som lämnat spår och som man ännu inte känner sig mogen att förlåta. MEN något som man ändå till delar förstår hur – och varför den uppkom, och genom den förståelsen ser människan bakom våra handlingar och det att vi alla är felbara.
Men ett förlåt kan inte sällan också i en vuxen person sitta HÅRT och vara SVÅRT att hämta upp ur djupet av ett hjärterum. Och jag har tänkt på hur lite som ofta egentligen förändras i de flesta av oss, inför att det redan tidigt när vi är små tycker det är så genant, så pinsamt, och får lite känslan av att det är liksom “onödigt”… att som på beställning klämma fram ett förväntat och lite slarvigt “F´LÅT….”
Och VARFÖR det är så… det tål att kluras på tänker jag! Och jag kan i det sammanhanget bara inte komma förbi min egen hemmasnickrade teori: Den att det är den där gamla dumma primitiva skammen för svaghet, genom att så att säga “publikt”…och rakt ut inför någon annan – eller andra, uttala ett förlåt, som ställer sig i vägen. Eftersom vissa människors människosyn då kan framkalla känslan av att bli sedd som en “svag” person som genom att uttala ett förlåt hamnar i underläge och är den förlorare som liksom tappar byxorna och står där med “ändan bar”, till bredden av förnedring.
Men det finns ofta flera sidor – och avigsidor av samma sak, och en sån är att på grund av skador som till exempel kronisk självpåtagen ofta omotiverad SKULD, springa omkring och säga förlåt till både höger och vänster bland sina medlevare i den här världen. Och i den genren har jag så att säga “jobbat” och har en viss erfarenhet faktiskt…För i min gröna ungdom hade jag från barndomen med mig den ovanan att med patetiska försök till självutplåning säga “förlåt” avlasta andra och ta på mig sånt jag själv inte gjort för att stoppa bråk och dålig stämning i min närhet, innan jag fattade hur himla… himla dumt och fel det var mot mig själv.
