Bland alla de framsteg som världen har gjort på det senaste så är jag banne mig nästan mest glad över den växande insikten att vi som människor är en helhet, och att kroppen, själen, anden och känslolivet alla är en del av samma enhet!

Det tog sin tid för HELHETSSYNEN på människan att vinna mark och först ta sig in, för att sen kunna landa och begrundas i oss human beings. Vi som ofta tror att vi är skapelsens krona och vet mest – och bäst… och där fick vi verkligen tänka om och tänka nytt, för det här tycktes röra om många rotade begrepp och föreställningar om hur vi är skapade och funkar! Och det blev något av ett mänskligt paradigmskifte som fick rullning på den gamla bergfasta tron att kropp och själ lever som vore de åtskilda i oss. Sånt här tar tid, och jag vill påstå att HELHETSSYNEN fortfarande står på tillväxt för att kunna etablera sig precis överallt där den behöver finnas och tillämpas! Och hälso – och sjukvården och särskilt i det förebyggande arbetet, är ett sånt område där den ju bara måste finnas, för den gör stor skillnad!

Det finns lyckligtvis så många glada människor som mår bra i dag, men det finns tyvärr också alltför många, inte minst yngre, som i dagligt tal mår “skit”… och det är sorgligt. Och det är en välsignelse att det finns hjälp, bot och bättring för till exempel depressioner och att vi äntligen börjat tala om och förstå att vi inte bara är en kropp, utan också består av en själ, ande och emotioner och att fördomar och okunskap minskar i takt med att vi har blivit mer öppna med att tala om vår psykiska ohälsa. Tyvärr, står inte längre vård och hjälp i proportion till alla de som mår dåligt och räcker inte till, och det är väldigt oroande.

Och så tänker jag, att bortsett från rena depressioner med ibland kemiska obalanser i kroppen, så möter jag oftare nu än förut de som “bara” är allmänt frustrerade över sin livssituation, verkar allmänt låga och som hela tiden verkar sakna något… fast de ofta ändå har det mesta som kan inskaffas och möjliggöras i den här världen. Det här är lite intressant tycker jag och vill kika på eventuella förklaringar. Jag tror en del på essensen i det gamla uttrycket:

“Det beror inte på hur man har det utan på hur man tar det”…

Och jag tror på kraften i positiva tankar och förväntningar… absolut. Men jag misstror det luriga med att mätta behov och önskningar med ett materiellt smörgåsbord som ständigt byter meny…! Och jag tror, framför allt, på den BALANSERANDE kraften i realistiska förväntningar inför hur livets dagar SKA se ut och gestalta sig… För det är lätt att i en tid som vår, då allt tycks möjligt och när quicka fixar ses som ultimata lösningar på problem och när perfektion och sprickfria fasader ingår i idealbilden, att normaltillståndet då blir lika med behovens konstanta tillfredsställelse,  Det vill säga: allt på topp, inga bekymmer eller hinder och att normala variationer i sinnesstämningar blir kopplade till det onormala, det oönskade…och det som bara stör och skaver och står i vägen i vår framfart mot konstant tillfredställelse.

Ur den villfarelsen kan förstås både besvikelser, rastlöshet en del missmod och ren ångest födas i en människa. Men livet ska inte, kan ju rimligen inte… vara rosa, milt och behagligt eller spännande och allt igenom stimulerande hela tiden! För tillvaron och själva existensen är, och säkert inte utan anledning, mer komplex och utmanande än så, och vi måste nog just därför, försöka genomleva också alla grå och lite tråkiga, mer händelselösa stunder och ibland även de svarta, svåra dagarna i livet, för alla färgerna behövs… annars blir vi känslomässigt färgblinda, tror jag. Och kanske får vi också akta oss för att bli lyckoberoende och som små bortskämda barn som sitter  där och surar bland en massa dyra, fina leksaker för att det alltid finns nåt annat “där borta” som lockar och är roligare.