Riktigt garvade energisugare det kan man hitta precis var som helst, i alla samhällsskikt och där man minst anar att de förekommer, det vill jag verkligen påstå! Och jag har märkt, efter att förr VARIT ganska aningslös, att det är farligt lätt att plötsligt få en kvalificerad energitjuv i sitt knä och i värsta fall en “på halsen” …! Och då ska man veta att det är stor risk för mentala belastningsskador för den som, så att säga, faktiskt är ägare till själva knät och föremålet för en energistöld.
Men efter att ha grunnat lite kring det här, så förstår jag att det här ju handlar om samma principer som i vilken annan interaktion som helst mellan människor och om att både TA och GE och framför allt om BALANS..! Och då måste ju DET också, och det ska man vara klar över, betyda en hel del vad man SJÄLV ger och sänder ut… Och då gäller det att passa sig så man inte omedvetet faktiskt bjuder ut sin energi och gör den till ett lätt byte för potentiella kraft-och – energibovar…!
För i umgänget med energitjuvar så har jag lärt mig att det näst intill aldrig är läge för nån vanlig stöd och hjälpverksamhet eller Florence Nightingale – anda, för då är man snart tom på både kraft och energi. Eftersom det HÄR nämligen är kategorin som inte ger något tillbaka, utan bara skamlöst TAR!

Och i ett sånt här möte ska man akta sig noga att för egen del ta upp negativa ämnen och alla typer av kritik utanför sig själv! Och för allt i världen aldrig i ett svagt ögonblick, kanske av solidaritet för att dela på ett missnöje, krångla på sig nån antydan till offerkofta, för då spär man på tjuvens negativitet så blir det rena offerfrossan där energitjuvar alltid segrar.
Utan, tänker jag…om man ofrivilligt ramlar på en äkta energitjuv, då vara konsekvent positiv och inte bjuda upp till en ENDA “gnäll – eller – tycka – synd – om – dans” och banne mig inte lämna något endaste litet utrymme till negativitet eller svartmålerier av verkligheten, för då är det kört! Och med det en poänglös, destruktiv boll i rullning och en utmattande energistöld inledd!
Jag har märkt att det här är människor som inte sällan grundar sitt konstanta missnöje på allt och alla (utom på sig själva… ) utifrån att de efter ett långt liv av någon anledning varit upphöjda och föremål för mycket beröm och “fjäsk” och väl sponsrade av en ibland smått manipulerad omgivning, fått spela så gott som bara huvudroller. Och när den åldern eller tiden sen är förbi så blir det antagligen en riktig identitetsförlust och en stor besvikelse som de då ofta projicerar på ALLT utanför sig själva och det utan minsta självkritik.

