Detta djävulska kvinnovåld.. som ibland så lurigt och med så många mörkertal.. rent statistiskt visar sig gå ner, är ändå den STORA växande, stinkande varböld som alltid har stulit liv och trygghet från kvinnor och involverade barn och som fortsätter med det. Och det här bestialiska utstuderade våldet det finns bland “hög och låg” och hos alla socioekonomiska grupper och kan visa sitt asfula tryne där man så fördomsfullt…minst kan förvänta sig det!
Och det är förvisso ett av de större globala problem som sorgligt nog för länge sen… passerat betydelsen av att, per definition, vara ett problem med en förväntad lösning i sikte. Det är ett utbrett och stadigvarande, mycket allvarligt hot mot SÅ många kvinnor i alla åldrar och något som allt fler unga tjejer utsätts för av sina pojkvänner och det ses nu oftare hos ganska små pojkar i deras beteenden gentemot flickor i t.ex skolor!
Det här våldet beskär med sin förekomst också rent allmänt, handlingsutrymmen, och det inskränker friheter och skapar skräck och otrygghet som inverkar på liv och hälsa bland kvinnor ute i samhället och det fortplantar sig och ansluter sig till annan oro. Av den omfattningen att INGEN borde blunda för det här… för det är ett allvarligt samhällsproblem som INGEN ung kvinna ska kunna förvänta sig i en relation med någon enda man! Och vi får ALDRIG sluta reagera, agera och inte tveka att ingripa om vi har den minsta vetskap om att en kvinna lever under våld och hot och övergrepp, för det är vår oavvisliga skyldighet som medmänniskor i ett upplyst demokratiskt samhälle!
I rättvisans namn ska sägas att det ju lyckligtvis fortfarande finns sååå många fina, godhjärtade harmoniska män som älskar, aktar och respekterar kvinnan och som ser med självklarhet på jämställdhet och lika värde. Män som förmodligen aldrig skulle sänka sig till den stinkande avgrund där våldet hat och våld styr en människa. Och dom männen förtjänar samma respekt tillbaka och borde vara den självklara förebilden för hela det maskulina släktet! Och frågan jag ställer mig med mig är:
Vad är det då för FEL på de här våldsstyrda männen som slår och plågar sina kvinnor och som använder sexuellt, sadistiskt våld som vore det ett rent njutningsmedel som tycks funka som en vanebildande drog…? Är de möjligen bakom sitt tunna lager av inbillad styrka… så svaga och ynkryggade att de i den moderna, frigjorda högst kompetenta kvinnan som ÄNTLIGEN vet sitt rätta och fulla värde… ser ett hot, en konkurrensfaktor som de till varje pris, gränslöst måste bryta ner, besegra och tillintetgöra…?
För att inte förlora sin prestige och den gamla dammiga manlighetskulten och därför använder sitt allt för högt värderade könsorgan som ett vapen…? HUR kan, i så fall, så MÅNGA av dem vara SÅ outvecklade sköra och sårbara i sin identitet som män och människor?
Eller ser samma män med förakt på kvinnan som den som för alltid underlägsna och självklart underordnad mannens lusta och begär och därför skyldig att lyda hans vilja i allt?
ELLER…är det helt enkelt bara så att den här ondskefulla gruppen av maskulina varelser faktiskt FÖDS som de känslomässiga invalider med noll empati och härskarhjärna och bokstavligen är sjuka i huvudet…?
Och jag tänker på HUR oerhört viktigt och avgörande för liv och framtid…det är att pojkar från början får se bra förebilder i sina pappor och att de som goda exempel visar respekt och aktning för kvinnor i alla åldrar, och det banne mig… redan typ, när barnet är i sandlåde – åldern, för redan då förbereder sig alla barn genom lekens rollspel för vuxenlivet och lägger där omedvetet den första grunden för attityder och värderingar.
Och detsamma gäller förebildsvärdet oss kvinnor gentemot våra döttrar och… söner. För barndomen är som sagt, roten och själva upprinnelsen- INCITAMENTET till våra könsroller och hur vi ser på det, och därför får det förstås betydelse för ett barn hur och vad, föräldrar och närstående gör och inte gör som ett mönster, för det förebildsvärdet väger tungt och där och då börjar ALLT…!
Varje liten pojke, liksom alla flickor på det här jordklotet har in facto… förlösts till liv och verklighet ur sin mammas sköte efter en 9 månader lång och fantastiskt sinnrik utvecklingsperiod. En fullständigt unik närhet, en sån vacker ENHET förbunden av navelsträngen, en närhet som jag ju faktiskt bara en kvinna får till sina barn oavsett kön. En för varje mor, individuell foster – och mamma -tid, en “kvalitetstid” som jag tror ger mamman ett naturligt och helt avsiktligt försprång i den här nya relationen.