Ibland måste man besegra sig själv och bara göra det “omöjliga” för att faktiskt kunna fatta att det är möjligt! Och gärna gräva upp gamla dumma, obefogade rädslor med rötterna för att kunna nå insikter om hur dom egentligen uppstod.

Allvarligt…hur många gånger har jag inte MOT mången tok -dum förhandsinställning,  ändå lyckats med det som jag i mitt huvud trodde var OMÖJLIGT i de mest olika saker och sammanhang, och genom det faktiskt och uppenbarligen… BESEGRAT den rädslostyrda upplagan av mig själv! 

 – Det ska du förresten ha bra mycket beröm för Ann ! – säger jag, inte utan anledning till mig själv och ger mig en ordentlig klapp på axeln!

Som till exempel, när en 50 -talist som jag haft körkort i så många år, och som tycker om att köra bil och har gjort det bra mycket och inte annars är särskilt osäker, ändå har hängt upp mig på att det är näst intill VIDRIGT att behöva köra om dom där superlånga, ibland gigantiska långtradarna som plötsligt ligger framför en i trafiken och särskilt på en motorväg med en ganska smal, enfilig vägbana. 

MEN tänk… att till slut lyckades jag ändå besegra det här vidriga rädsle – monstret som hade byggt bo i mig och gosat in sig där. Och till slut… och inte utan ansträngningar tog jag ÄNTLIGEN hem en MAGNIFIK seger över mig själv och blev klarsynt över hur improduktiva rädslor ofta är! 

 I såna där lägen släpper det mesta av min visuella logik, i den mån jag har nån. Och jag är då inte  f-n… att kunna se och förstå det rimliga i att jag ska kunna göra en helt vanlig omkörning och bara dra förbi en långtradare med vår normalstora bil utan att komma i “trångmål”… Länge, vägrade jag det här och låg hellre bakom och typ lus -körde, helt enkelt för jag tyckte det var så vidrigt att köra om dom här jädrans monsterbilarna. 

Men…när jag så småningom hade resonerat lite mer förnuftigt med mig själv och såg den realistiska bilden och vad som faktiskt var rimligt och fullt möjligt att göra när det gäller omkörningar, så förstod jag också vilken makt uppblåsta känslor av skräck och rädslor har och vilka dumma hinder det kan sätta upp i en människa. Och jag utesluter inte… att det här kan vara en symbolik, en överförd känsla för min gamla rädsla för att rent generellt bli instäng och inträngd och att inte få luft… 

Och för mig handlar det om att det gör mig rent ut sagt dum i huvudet… för det är det jag lätt blir när jag blir alltför känslostyrd  när det gäller en del praktiska saker. Så med den vissheten om mig själv och mina rädsle -mönster så bestämde jag mig för att BESEGRA mig själv och att göra det gång efter gång -om det behövdes, och det behövdes…! För jag VILLE faktiskt GÖRA det där “omöjliga” och var beredd på att behöva vara riktigt tuff, sträng  och omutlig mot mig  själv, så jag skulle kunna ta mig FÖRBI dom där förbaskade rädslorna som jag hade arbetat upp kring det här.  

 Och när jag numera blir påmind om det här gamla traumat, varje gång jag faktiskt gör en omkörning av en sån där långtradare, det som är en bagatell för många andra, men som för min del väldigt länge var omöjligt att ens kunna försöka… göra, utan att få en släng av både klaustrofobi och panikångest. Och min lärdom av det här blev den, att man bara MÅSTE ta mod till sig och MÅSTE ge sig på det där som liksom blinkar som en röd lampa, där det står “FÖR DIG OMÖJLIGT” på! Och vad det i allt väsentligt handlar om är, att inte ducka för fighten med sig själv och det som syns omöjligt!  Och ta hem SEGERN över sig själv och sina rädslor och över de förutfattade meningar om vad som låter sig göras och inte göras!