Min beundran till dem som gör slut och på riktigt bryter med ovanan att kokettera med ett dåligt samvete över det som är viktigt i våra liv, och med kraft tar tag i det som ligger bakom!

Ett kanske lite…eldfängt men fett engagerat inlägg i en lite modifierad repris och de facto skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag tycker att jag ser allt fler förändrade betydelser av våra värderingar, som flera av dem har fått finna sig i att åka “hissen neråt”. Medan andra ord och uttryck, har fått upphöjningar och inte minst vad gäller deras betydelser och status. Och som alltid så är det en direkt spegling av samhället och det mellanmänskliga. Inte för att jag är nåt orakel eller klokare än nån annan, verkligen inte, men bara så himla fascinerad av människan och hur tidsandan och våra aktuella värderingar, och det vi sätter högt och fyller med status och prestige, det liksom sugs in också i språk – och språkbruket, vilket förstås befäster våra idealbilder.  

Och vi köper och okejar det här för att så många andra gör likadant för vi tycker om att känna igen oss i varandra, vilket i grunden är fullt förståeligt för den kollektiva tillhörigheten stärker oss och ger trygghet. Vi är på gott och ont så oerhört förändringsbenägna och intresserade av själva signalvärdet av det vi gör och säger, för det tjänar våra syften att helst bli IDEALISKA, och ibland till vilket pris som helst, verkar det som. 

Och vi har ibland svårt att komma förbi det här aktuella idealet att vara osårbar, stark och näst intill outtröttlig och vill då stå stadigt utan alltför mycket känslopåverkan, och det har de senaste decennierna blivit en framgångsmarkör att tråna efter. 

Men alla har inte det här idealet, sätter det inte högst bland andra förebilder och kan inte känna igen det i sig själv! Och kan då ibland ha svårt för den värld som blir allt mer framgångsinriktad och elitistisk, helt enkelt för att den utvecklingen känns både fel och främmande och faktiskt skrämmande. Det är vad jag själv känner och har oro för. 

Och något som jag tänkt på är det där med våra dåliga samveten, det där gnaget i maggropen över det vi vet att vi försummar och de behov, önskningar och förväntningar som ligger utanför oss själva i människor eller djur som vi älskar och har ett ansvar för, men inte hinner med. Samvetsförebråelser som om man verkligen bryr sig,  faktiskt visar på att vi är människor och vill väl men inte alltid räcker till. 

Det intressanta är att det blir allt vanligare att människor koketterar och gärna offentligt, “går med håven” med sitt dåliga samvete över både det ena och andra, och kanske allra mest över att ha för lite tid för sina barn, sin partner eller en gammal förälder. Men det sorgliga är… att det inte alltid känns som om innehavaren av det dåliga samvetet, kvinna eller man, har uppbådat tillräckligt med motivation för att kunna göra valet att LYSSNA på den där gnagande samvetsförebråelsen fullt ut, utan reservationer och göra vissa omprioriteringar i sitt liv. 

Men nämner det dåliga samvetet  som den framgångsmarkör det är och som annonserar att man är en omåttligt stark, och eftertraktad person som har en välfylld agenda, jobbar halvt ihjäl sig och att jobbet så uppenbart är nummer ETT i en ständigt rullande framåtriktad cirkus ! 

 Därför högaktar jag verkligen de människor som har modet att ta fighten med sitt gnagande samvete och som tar i tu med själva orsaken! Och sätter de saker och ting, där ibland människor och djur, rättmätigt FÖRE annat och helst FÖRST ! Som klokt låter väsentligheter köra om det där som vi ibland hjärntvättas till att TRO är överordnat och typ meningen med själva tillvaron. Det är banne mig.. som om vi har tappat en del sunt förnuft och fått för oss att vi måste ha superkrafter och en stenhård rustning för att kunna skydda oss mot “svaghet” för att kunna bli så coola som flera av våra ideal, själva tiden och förebilder föreskriver oss. 

Men det är… ingen superkraft att INTE bry sig, att inte våga stanna upp i känslor och se på sig själv utifrån – och genomskåda vilken boss man egentligen tjänar! Det är en i längden ohållbar flykt och kräver ingen särskild styrka! För livet är kort och man ska vara SNÄLL mot sig själv och andra tycker jag och helst passa på att vara en ängel här på jorden för det är alls inte säkert att man blir en sån dit man en gång kommer!