Ett inlägg som på begäran går i repris, skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

När min dotter, vår förstfödda, var liten var hon fantastiskt söt med stora bruna ögon och mörkt lockigt hår, och hon är lika gullig i dag, och bilden på henne är ovan är faktiskt tagen på hennes 50- årsdag! Hon hade tidigt en märkbar superkänslighet och det var som om hon redan då, på ett ganska vuxet sätt, kunde läsa människor rakt igenom och blev genom det förstås också sårbar och tyvärr ganska hudlös inför omvärlden.
Hon var blyg och lite tystlåten, men inte hemma där hon var trygg med familjen. Och hon visade sig vara en begåvad flicka med oanade styrkor en medvetenhet om livets helhet som inte alla barn har, en gåva som hon fortfarande, snart 52 år gammal, dagligen har stor nytta av. Johanna, som min dotter heter, tyckte som liten att det var jobbigt att vara i grupp och hon gick gärna undan för sig själv redan på dagis, och snart fick hon där förutsägbart rollen som den ” blyga tysta och osäkra” som sorgligt och inte rättvisande… ofta försvann i mängden och nästan inte syntes. Och min älskade dotter antog “snällt” den här rollen och fortsatte förstås spela den många år framåt.
Men det visar sig gång på gång att det aldrig är försent att hoppa av en roll och ta en ny som man är mer okej med, och det går att ångra och upphäva kontrakt som man en gång motståndslöst signat och själv upprättat! Och jag kommer att lite längre fram här berätta om hur min Johanna faktiskt äntligen kunde bryta sig loss ur den missvisande roll som inte tog fram hela henne och som inte visade hennes bästa sidor, och hur hon jobbade med det…!

Tidigt i livet och i mötet med andra tilldelas vi och antar de roller som vi sen inte sällan fortsätter spela men är olika nöjda med, och ibland spelar vidare hela livet. Förstås blir de som tror att de känner oss bäst, föräldrar och andra i den inre kretsen, dem som allra först får det största inflytandet och mest kommer att påverka ett barns roll och framför allt de förväntningar som alltid ligger bakom och spökar och som kan fortsätta spöka…
Och eftersom när man är liten, på gott och ont är lika formbar som en lerklump, och liksom bor i vuxenvärldens hand. så okejar man oerhört snabbt, och utan eftertanke sin tilldelade roll med tillhörande karaktär, och så är spelet i gång…! Barn är av naturliga skäl bra på att leva upp till förväntade beteenden som kommer från just föräldrar och människor som de älskar och är beroende av, och blir de då bara av den anledningen uppmuntrade och kallade “duktiga” och lydiga så kan det ibland faktiskt få bestående skador på självbilden, även i de mest trygga familjer och där föräldrar är goda och välvilliga.
För föräldrar är också människor och en mix av de förväntningar som de ställts inför i livet och spelar själva SINA roller och är mer eller mindre upptagna med det. Och i värsta fall kan då den “duktiga flickan som alltid är lydig eller den duktiga pojken som aldrig gråter,” som vuxna fortsätta spela de här rollerna i tron att det de gör, eller fortsätter undvika att göra, är viktigare, och gör dem mer älskade, än att visa det verkliga grundläggande, nakna och villkorslösa “Jaget” som jag tycker i väsentlig betydelse är livsviktigt att få visa.
Och om man lever som en beställningsvara och bara blir en automatisk leverantör av det som andra beställer och förväntar sig av en, kan man ibland nästan räddningslöst fasta i en permanent biroll, långt ifrån den riktiga huvudrollen och det som känns naturligt, rättvisande och komfortabelt.