Jag minns att jag i tonårens typiska känslosvall och existentiella sårbarhet, ibland blev som invaderad och lätt besatt av att mycket för tidigt… hitta mig själv i en efterlängtad vuxenidentitet. Och jag förlorade mig ofta i sorgen över en förlorad barndom och separationen från den, och det krockade ganska hårt med mina aningslösa, storstilade drömmar om att bli en vuxen oberoende fungerande människa, en människa som världen bara väntade på att få se och uppleva…hahah!
Och dessutom ramlade ytterligare en krockfaktor in i mig som inte gjorde saken bättre, nämligen den osäkerhet som fick mig att stundtals tvivla på att jag skulle klara av livet och själva livsuppgiften när mycket för mig framstod som både sorgligt och farligt. Framför mig såg jag med fasa döden och det att jag en gång skulle skiljas från de människor och djur som jag älskade. Från drömmen om den trygghet som jag hade ett pågående bristtillstånd av hela uppväxten och fortsatte hoppas på. Jag kände mig helt enkelt inte rustad för att klara av tillvaron och de förväntningar som jag anade att den skulle ha rätt att ställa på mig.
Och när jag hamnade i den ambivalensen så kände jag att jag liksom lite tappade kontrollen på tillvaron för den blev inte längre förutsägbar, och jag minns att jag kände ett inre uppror över att ha blivit en konstig blandning av barn – tonåring- och nästan -vuxen… Jag var långt ifrån komfortabel med det och det var då jag kände att jag måste få bättre koll på det som jag i alla fall kunde ha kontroll på, för det lugnade mig.
Det här utvecklade sig till en, tack och lov, kortare episod av tvångstankar där jag gjorde en viss praktik av dem. Och så kunde jag plussa på trygghetskapitalet genom att på barnets vis BESJÄLA saker och ting och ladda dem med liv och kraft och med min osvikliga lojalitet och närhet, och jag såg till att de alltid fanns nära mig. Jag var ofta tvungen att göra vissa saker rituellt ett visst antal gånger, och det fanns särskilda lyckotal som var extra kraftfulla och verksamma att ta till när det var kris och oroligt hemma. Jag blev vidskeplig och blev rädd om jag såg “fel” tecken som kunde vara att något låg på fel plats eller att något hände när det annars inte brukade ske.
Det här föddes ur svåra händelser och blev ett sätt att överleva som många andra har gripit efter i liknande situationer. Men det ligger i den här sakens natur att tvångstankar stegras, växer och breder ut sig ur den plågsamma rädslan att “det ska hända igen,” och blir farligt lätt hos ett barn självpåtaget ansvar över de vuxna som själva försummar sitt ansvar. Och det är då… man som barn i desperation kan börja besvärja tillvaron med att tro att “om jag gör si och så så går allt bra” och motsatsen.
Men käre tid… viken tid allt det här tog, jag blev ju aldrig färdig med vissa saker, och jag hade också utökat min kontrollmaskin med att utveckla en jobbig renlighetsmani…! För då kände att jag symboliskt tvättade bort den smutsighet som problemen och bråken hemma blev en bild av och som hamnade på mig. Och den känslan kvarstod långt fram i vuxen ålder till dess att jag själv fick barn, för de små gullungarna och den kärleken blev läkande och helande för mig!
Lyckligtvis försvann de här jobbiga tvångstankarna så småningom och jag hittade med tiden trygghet och fast mark under fötterna. Och som nästan alltid så blev en besvärlig erfarenhet till lärdom och en insikt. För när jag i mitt yrke sedan träffade på patienter med tvångsbeteende så visste jag vad det handlade om och förstod hur de kunde lida och hur de kunde stöttas.
Och en sak som jag lärt mig av det här är att tvångssyndrom och styrande vidskeplighet alltid handlar om att DÖVA ÅNGEST och om en inbillad, verkligt irrationell övertro på betydelsen av att ha KONTROLL för att bli lugn. Och där ingår också kontroll över själva kontrollen och kontrollens beständighet…och det blir till slut till en SÅ sjuk cirkus!
Det här tycker jag är en ibland ganska allvarlig form av självdestruktivt beteende som bor farligt nära ätstörningar och självskadebeteenden!
Och INGET är mer angeläget än att hitta själva källan till den ångest som är ångestens uppdragsgivare, allt annat blir bara tillfällig symtomatisk vård och ger aldrig varaktig hjälp!
Min varma medkänsla ger jag till alla de människor som dagligen slåss mot ångestdemoner och tvångsritualer av olika slag! Tappa aldrig hoppet om hjälp! Sluta aldrig hoppas, sök hjälp begär en riktigt bra och inkännande läkare med helhetssyn på människan!
