Det går en hårfin linje mellan envishet och enfald som man lätt kan överträda när man inte är sitt tryggaste jag, men som antagligen är en del av ett större, skyddande själs – vårdande sammanhang !

Dagens inlägg reflekterat, skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Hur kan en i sig, otrygg person trots det bli till trygghet för någon annan? Det tycker jag är en intressant men ganska komplex fråga som man kan ställa sig.

Jag tror att vi har olika av nivåer av trygghet i oss som vi inte alltid själva är medvetna om för att vi många gånger är så upptagna med att söka kvaliteter och stadga utanför oss, och därför inte alltid känner den trygghet, stadigheter och tillgångar som vi skaffat oss genom livets gång och faktiskt har. Men att vi ganska oberoende av det och mer eller mindre omedvetet, fyller på energinivåerna i varandra i ett ömsesidigt utbyte.

Och vi människor är, som jag ser det, verkligen ett intressant bygge med  lager på lager av, bland en hel del annat, både logik och motsägelser. Och vi är också individer som reagerar olika i kriser och under olika nivåer av påfrestningar, där vi förstås också har individuella toleranser.

Och det kan hända när vi tillfälligt tappar vår trygghet och identitet att vi då motsäger oss själva och blir sjukt envisa och vill i trots opponera oss mot det som går emot rena fakta och… det vi egentligen tror på och ansluter oss till, och då kan vi bli rent enfaldiga.

Det här har jag sett hända i en del människor som mår dåligt, är uppgivna och liksom gått vilse i sig själva och desperat greppar efter trygghet och hållfasthet, och med det försöker återta sin position, stärka sitt  ID och självförtroende. Och jag tycker det mönstret är fullt fattbart och med tanke på våra olika erfarenheter i livet, finns en förklaring till.

I den krocken mellan en ibland depressiv uppgivenhet, det sunda jordförankrade förnuftet och ett egentligen bättre vetande, kan en del människor ibland paradoxalt nog bli envist upproriska och “bråkiga” och passerar då den hårfina gränslinjen mellan envishet och enfald. Och min teori är att det här för vissa, kan vara en slags inre rening och frigörelse och en ganska tydlig överlevnadsfaktor, i en desperat jakt på trygghet och styrka när man som fångad och instängd i uppgivenhet känner att allt är kört och förbi.