Vid stranden en liten gullig björk på rätt plats och i rätt jordmån som funnit kraften i sitt varande, nästan helt nyutslagen och så modigt nära havets hårda vindar!

Ett inlägg som alltid, skrivet och publicerat av mig densamma – Ann Danell

Tänk att i dag har jag redan sett årets för mig allra första, nästan helt utslagna björk! Inte så stor… och smal om den vita midjan, stod den lite för sig själv där vid strandkanten, lite som en människa – en tonåring som vill markera sin självständighet.

Och så rak och stolt var den och liksom sträckte på sig mot vårhimlen för att lustfullt pröva sin obegränsade frihet. Och kanske hade den fått extra mod och kraft för att få sina knoppar att brista ut där nära havets ibland hårda vindar. Ungefär som för oss människor när vi ibland kan stärkas och blomma mer än någonsin efter genomgångna prövningar och stormar i våra liv .

Men det är väl så med allt det levande, att hamnar det bara på rätt plats i rätt tid och i god jord så står det stadigt, växer och tål det mesta. Och vi  människor gör inte bara vår livsresa, utan reser också under den färden inom oss rent mentalt och för att säkra vår existens och söker i någon mening också efter den bästa jordmånen och de bästa förutsättningarna för att kunna trygga vår överlevnad på olika plan. En inriktning och ett sökande som ju faktiskt är grunden och essensen i våra liv.

Resor kan förvisso vara både lätta och svåra att göra och våra förutsättningar för det är förstås också olika. Och den svåraste och kanske längsta… resan kan för någon vara den mellan HJÄRNAN och HJÄRTAT.

Jag har träffat såna människor, ofta intelligenta och cerebralt begåvade och på alla sätt hyggliga. Men, med vad jag ibland kan känna in som en gammal blockering framför hjärtats och känslornas breda dörr och infart. Ibland verkar den finnas där i personligheten från början, men inte sällan har gamla eller under vägen nytillkomna, oupplösta trauman stängt framfarten och som skydd stängt av känslorna.

Den här blockeringen kan antagligen bli som en trygghet och ge upplevelsen av att vara osårbar och bli en sköld utåt, men ett skydd som ibland i vissa människor tycks omöjligt att bryta. Ibland är vreden dörrvakten och jobbar hårt och försvårar det hela. Och jag har ofta känt en vanmakt över att inte kunna hjälpa den här typen av människor från det här som är som en sorglig emotionell “infrysning”. Men ibland kan det, har jag lärt mig, räcka med att se och förstå det här i någon, för det finns förstås en plan som man nog inte alltid ska föregå eller ingripa i.

Och det verkar vara tänkt att vi ibland utan någon annans heltäckande hjälp och ingripande, ändå måste leva i – och med, våra medfödda upplagor av oss själva hur de än ser ut och fungerar. Fram till dessa att vi av egen kraft och när det är dags, i det här livet eller i ett annat, själva kan öppna upp oss för en vidare utveckling som ibland nog kan kräva ett större mentalt medvetande eller ett känslomässig uppvaknande. Och allt som jag tror, enligt en högre plan.