Ibland kan det för vem som helst vara rätt läge för lite hybris och massor med livräddande kärlek och uppskattning till sig själv, för att undvika smärtsamma självbildskador!

Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag har en tanke om betydelsen av att generöst lyfta upp sig själv med beröm, uppskattning och kärlek som för en del kanske kan vara lite svårsmält. För kvar finns fortfarande, men med andra uttryck, en mindre rest av ett  ängsligt eko från det lydiga gammel -kyrkliga samhället och från den sociala kontrollmekanism som förr ganska oreflekterat sa att man inte skulle vara “övermodig, mallig eller styv i korken.”

Men det ligger nåt djupt osunt i att trycka ner den naturliga kärleken till sig själv tycker jag. För vi behöver på ett balanserat sätt tycka riktigt bra om oss själva som de mirakulösa varelser vi är, och regelbundet vattna oss med näring som vi ju gör med våra växter, för den omsorgen förtjänar vi alla i grunden och den är inte självisk! Och det här betonar Jesus i flera av sina  bibelord och till exempel i Matteus 22:39 “Älska din nästa så som dig själv”.

Och det kan ibland räcka med en mindre portion av hybris för att en människa ska kunna rädda sig själv från att ramla ner och sen bli kvar i en känsla av värdelöshet !

Och vi är många som som till och från i våra liv har liksom sprungit mellan hybris och självförakt i oss utan kompass och inte hittat rätt. Eftersom det faktiskt kan kännas som att man inte riktigt vet sitt värde och av olika skäl är vilsen i sin självuppfattning. För mig har det som gränsar till självförakt ibland sugit tag i mig och i ordets verkliga betydelse satt mig på plats och den positionen befrämjar varken självförtroende eller livslust, det ska sägas.

Jag har märkt att man med, förstås individuella skillnader, särskilt lätt kan bli ett byte för det här när man är i en brytningsålder, som puberteten, vuxenporten/etableringsstadiet och i klimakteriet, när man gör ett identitetsbyte och blir tillfälligt sårbar. Och det gäller ju förstås också, vid stora livsförändringar som sjukdom, dödsfall och skilsmässor. Och inte minst när man blir äldre och som pensionär släpper yrkeslivet och flera andra roller och identiteter!

Och för den som svajar lätt i uppskattningen av sitt SJÄLV vill jag påstå att en förhöjd självuppskattning, och till och med en lättare form av frisk ( inte kopplad till psykisk sjukdom) reserv av en lättare hybris, kan vara såväl psykologiskt försvarbar och till med  faktiskt livräddande. För då kan ibland en människa med självförakt räddas från att hamna för djupt ned i sitt missmod och lättare ta sig upp igen.

Och det fina är ju att vi alla med enkla vardagliga, mellanmänskliga sätt kan jobba åt varandra som positiva välvilliga självbildsbyggare, genom att vara generösa med uppskattning och beröm och särskilt till den som behöver det allra mest!