Det här inlägget är skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Många människor får då och då budskap med en särskild tyngd från okänd källa och antagligen “högre ort,” utan att för den skull inte på något vis vilja göra anspråk på att vara finare, bättre eller mer andligen upplysta än andra. Och det här är lärdomar och en del personlig hjälp som för mig kan komma under meditation eller i tillståndet mellan sömn och vaka. Jag ser den här tillgången som en liten, högfrekvent utsökt radiomottagare som nog alla faktiskt har… men inte är medveten om och som man kanske ännu inte riktigt fått in en klar och mottaglig kanal på. Och därför inte slår på, använder eller tränar tillräckligt ofta.
Och jag har en egen teori om att genomgångna djupgående svårigheter och trauman, och särskilt i barndomen när vi har tvingats överanvända våra sinnen under rädslor och hot, kan bidra till att mediala förmågor kan nås och sättas i utveckling. Eftersom vi antagligen som barn då fortfarande har en viss kvardröjande närhet till den andevärld som vi kommer från och återvänder till.
Tiden finns liksom inte… eller stannar under ett kort, omätligt ögonblick när jag får ett sånt här tilltal. Det är typiskt och som ett kännetecken, att jag hittills har kommit ihåg hela texten efteråt och kunnat skriva ner den, och jag känner ibland att det är viktigt att förmedla den vidare och då gör jag det. Och det ska sägas att jag av naturen är källkritisk och även till det här. Men hittills har jag vare sig kunnat förklara bort eller förkasta något av det jag fått till mig, och det har flera gånger fått en bärighet i kommande händelser i mitt liv.
Och till den som med all rätt kanske undrar hur det går till när en text eller en mening kommer till mig och hur man hinner fånga upp den, och om det möjligen är inbillning – hjärnspöken eller rent av på – påhittat. Så kan jag bara tala för mig själv och utifrån egna upplevelser under ganska många år, och kan garantera att det är absolut sant och med verklighetens kännetecken upplevt.
Här är ett budskapet som jag fick till mig i en stund av stillhet vid ett tillfälle år 2020.
Och det har jag har läst många gånger och slagits över hur väl det talar till det världsläge och samhällsklimat som sen skulle visa sig allt mer:
” Ibland måste vi alla våga stanna kvar i ett illamående som går på djupet och ha modet att gå i mörkret för att träna och stärka vårt mentala mörkerseende. Skärpa vår förmåga till nyorientering i livet och för att kunna hitta tillbaka till ljuset igen. Låta smärtor och prövningar röra vid oss, inte fly eller förneka.
Hålla huvudet högt och fortsätta framåt i vetskapen om att varje strid i livet har SIN tid, aldrig ge upp eller kasta hoppet om ljus igen… över axeln! Livet är och ska vara ett utmanande landskap och har en del snåriga, mörka obelysta vägar. Men att förstå det som händer och möta det med klar och vidsynt blick, kan i det större perspektivet faktiskt visa sig vara den seger man vill nå… !“
