Det är ynnest att kunna skratta åt sig själv och sina egenproducerade galenskaper, för det håller humöret uppe och kan ge en skön dos av avslappning och självdistans!

Skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Tänk… att nu är jag själv där!

Då när reality – scenen och underhållningen där ute… och gärna betraktat från ett fönster, fyller ett visst tomrum när jobbrollen och en del andra roller är typ färdigspelade ! Och den tid när ens egna galenskaper, om man är van att kunna skratta åt sig själv, kan få ett ännu större underhållningsvärde !

Och senast i dag när jag tidigt, rejält yrvaken och utan glasögon chansade…gjorde en liten tabbe och med en jädrans precision hällde större delen av mitt natt -vatten i mina fina tofflor när jag tappade taget om glaset… hihi! Och det blev ett icke önskat scenario som lyckligtvis blev mer komiskt än irriterande för mig, för jag fick mig ett välbehövligt gott skratt åt den träffsäkerheten där i arla morgonstund. Och… kanske är det så att man har lättare att se det roliga i sina fadäser och gärna bjuder på dom, när man faktiskt har klarat sig genom en del “tappade grepp” i sin historia…?

Jag har länge sett att det finns en del beteenden som vi oberoende av kön upprepar över tid och generationer, och som blir ganska typiska för olika åldrar. Och som en stark klangbotten ligger förstås det faktum att vi ju är sociala varelser som är ganska bra på att anpassa oss efter förändringar och rådande omständigheter och oftast klarar oss bra igenom det.

Och när jag märker det här hos mig själv då går jag igång…! för DÅ kan det bli intressant att resonera lite med sig själv och ställa lite småkluriga frågor till SJÄLVET, som brukar svara om det är på humör.

Och jag kan säga som bakgrund till det här att jag uppriktigt… aldrig varit särskilt intresserad av vad grannarna har för sig eller av det som sker runt hörnet. Jag har liksom ingen begåvning för den formen av social kontroll, för jag har fullt upp med  så mycket annat roligt och att kontrollera mig själv faktiskt.

Men det roliga är, att jag numera kommer på mig själv med att då och då bli stående i förundran och mäkta imponerad nåt fönster inför någon granne som beskär ett fruktträd, målar sitt hus, eller kanske några stadiga kommungubbar som klipper kantgräset på vår bygata. För allt förefaller gå så jädrans lätt och problemfritt för dom och till synes så himla proffsigt, att det ger mig trygghetskänslor. Och ibland skulle vilja springa ut och ge dom en medalj, om jag hade nån sån, hihi.

Lika impad kan jag bli när en riktigt stor och maffig långtradare nästan…INTE – men ändå, klarar av att ta sig fram på gatan utanför vårt hus för att komma vidare fram till sitt mål på E 22: an. För tänk…att en sån vardaglig sak, när man blir lite äldre kan ge en slags spänning till en numera lite ner -växlad ” höst – i – livet – människa” och det kan i tråkiga stunder bli på gränsen till fascinerande, och som vilken annan bra underhållning som helst faktiskt.

Och jag tänker att det är nog så det kan bli när jobbrollen och en del andra roller är definitivt färdigspelade, och när allt det där andra som man förut tvunget MÅSTE göra, numera finner sig i att temporärt bli ogjort. Då tappar man ofrånkomligt vissa trådar och anknytningar där man förr var “mitt i smeten”, höll hårt i och hade en del pondus. Och följden av det kan då bli ett större avstånd till livet där ute och framför allt kan det uppstå nya, fler och större tomrum i tillvaron. Men tomrum som faktiskt inte är huggna i sten, utan om man vill, är fullt möjliga att fylla eller efter eget val också kan förbise och lämna därhän.