För vissa kan rollen som sig själv vara den svåraste att spela, och då kan andra rolltolkningar och kreativa uttryck, ge mer frihet och en skyddande distans till sig själv

Dagens inlägg är reflektioner är skrivna och publicerade av mig, Ann Danell.

Livet är livet… och bjuder oss bland en hel del annat och med en viss stränghet, på paradoxer som kan svida men också ta fram betydande begåvningar  i människan. Och det kan vara det motsägelsefulla att själva varandet och rollen som sig själv, kan vara den svåraste att, så att säga “spela” och den som suger mest energi. Men att spela teater, skriva böcker eller måla tavlor ger den där konstnärliga friheten där man utan hämningar till fullo kan vara sig själv.

 Och antagligen betyder också den påverkan och de förväntningar som vi  ständigt och på olika sätt numera är omgivna av, en hel del för att upprätthålla det här jobbiga skavet i oss. Och då gäller det att vara rädd om sig själv minimera påverkan och envisa energitjuvar.

Och ju fler biografier och memoarböcker jag läser om konstnärliga, kreativa och inte sällan känsliga människors liv, desto mer stärks min teori om att dom på grund av sin känslighet och sårbarhet, väljer att leva sina liv parallellt genom sina böcker, målningar eller sin musik, och lite som i en skyddad verklighet.

För att direktkontakten med människor, allt för stora exponeringar av liv och vardag och många kontakter, blir för svår och ibland rent omöjlig att exponeras för. Fast… man tycker om människor men liksom ser igenom dom och deras känslor och tankar och har svårt att hålla dom känslorna ifrån sig utan en viss “drunkningsrisk” i dom djupa emotionella vattnen mellan oss människor.

Det här kan jag  till viss del själv känna igen, för det blir ibland för mycket info.och för mycket känslor under en dag med flera möten med människor, hur angenämt det än har varit. Men med djur är det annorlunda för mig, där uppstår väldigt sällan den överbelastningen, för där känns det ofta som mer “rena” ärliga och naturliga energier som jag landar i och känner mig hemma hos.

Ju längre jag själv fått leva och ju äldre jag blir, desto mer känner jag igen det här dilemmat och förstår de här människorna som t. ex fungerar utmärkt som skådespelare, konstnärer och briljerar i olika rolltolkningar och som bärs och närs av skapande och kreativitet. Men som privat i det offentliga och på de sociala torgen kan vara påtagligt obekväma i rollen som sig själva utan alla rolltolkningar och då framstå som en ganska introvert, småsur och svåråtkomlig person.

Jag tycker, att man ofta ser de allra bästa skådespelarna som kan blomma ut nyanserat i vilken roll som helst, i just mer tystlåtna, nedtonade personer med en tydlig integritet. Och jag tycker att det är intressant och lärorikt och faktiskt fullt förståeligt att man ibland kan famla som i blindo och blir obekväm i sin egen, privata roll… och att den “rolltolkningen” i stunden då kan bli den svåraste för en människa.