I dag ett kanske, en smula eldfängt men hjärtekänt och välmenat inlägg, skrivet och publicerat av mig, densamma Ann Danell.
Hemingway, nobelpristagaren som ju inte var nån visselblåsare precis, men en suverän författare som främst skrev om krig och manlighet och existentiella frågor, ska ha sagt följande:
” Språket ska vara arkitektur, inte heminredning…”
Ett pregnant uttalande som har en ganska tydlig manlig ton och jag kan förstå hans inställning till att vara mångordig, eftersom han ju själv var en mästare på att skriva minimalistiskt men kärnfullt.
Själv är jag, som ni redan vet av födsel och ohejdad vana svårt förtjust i språkets och ordens magi och fascinerad av alla olika sätt på vilket vi människor kommunicerar och hur det landar, och tas emot i oss. Språket och alla ord och inte minst våra dialekter är verkligen som musik för mig, och därför blir jag i min längtan efter att nå de för mig, rätta tonen och harmonierna, ibland kanske lite för mångordig och mer inredare än arkitekt inom språkets domäner. Men det är mitt sanna, naturliga uttryck och det vill jag inte släppa, för det är jag. Och i dag är jag i gång igen och “rer” som vi säger i Småland och hoppas jag kan vara till nöje för er mina fina läsare.
Jag är i grunden och tveklöst, en positiv person, och jag kan verkligen se och glädjas över den utveckling och förbättring som omslutit oss och vårt samhället och under de cirka 70 år som jag hittills har levat.
MEN jag ser för den skull ingen anledning att bortse från att det finns en hel del övrigt för oss att önska, se och granska och jobba vidare med för att skapa ett gott och bra samhällsklimat och en bättre värld. Och jag kan tycka att vi, per definition, har blivit lite rädda för allvaret. En lite barnslig ängslan som när den möter det växande föraktet för svaghet i en vild och förvrängd tolkning, får oss att tro att vi förväntas vara små ständigt genomglada, osårbara, smileys -människor. För den attityden har blivit lite av ett överlevnadsvärde i ett egentligen… allt räddare och ytligare samhälle, för man ska inte vara “negativ”, vilket för mig är något helt annat.
Nämligen att att vara observant, rimligt kritisk och att faktiskt inte svälja allt utan att tänka och reflektera, vilket orättvist blivit lika med att vara “gnällig”. Det här signalerar en viss social bekvämlighet och att vi använder en hel del energi till att förenkla, rationalisera och till och med förtränga uppenbara galenskaper i våra liv. Och det här funkar under en begränsad tid… bedrägligt bra ihop med idealbilden av den som orkar allt och bara går vidare – i alla lägen. OCH med det faktum att vi inte längre hinner eller orkar, riktigt bry oss om att se orsaker och verkan eller sammanhangen i tillvaron, och det är milt sagt inte så bra!
Själv tänker jag fortsätta vara positiv så länge det rakt över det stora hela, finns minsta täckning för det, för jag är av livet bliven och given, en typisk överlevnadsnatur som kör på så länge det finns minsta lust och ljus i sikte.
Men…jag avser också, att ohämmat fortsätta reagera och reflektera, och med min förmåga analysera och av vissa ,så kallat “gnälla” över sånt i tillvaron som syns ha en förändringspotential fram mot utveckling och förbättring för helhetens bästa.
Och vi behöver verkligen modiga människor med högkänsliga sinnen, som är lite som de kanariefåglar som man förr i världen skickade ner i gruvorna för att de med sina känsliga sinnen reagerade på syrebrist och luftföroreningar och då slutade sjunga eller dog, dom stackarna.
Så absolut, om du frågar mig, så behöver ett progressivt framstegsvänligt samhälle alltid seriöst kritiska och vettiga, prestigelösa människor som osjälviskt kan och orkar, förutse det som ibland är omänskligt och uppenbart fel och inte kommer funka. Och som har modet att protestera och vara visselblåsare när – och där det behövs!
