Åren har lärt mig att både lyssna mer nyanserat och objektivt på gamla ekon och att låta försoningens ljus genomlysa vissa erfarenheter som har gjort ont och över människor som gjort mig och andra illa

Dagens inlägg är skrivet och publicerat av mig Ann Danell.

Tänk, vad de tidiga förebilderna och de som allra först stod oss närmast och var våra beskyddare och omsorgsgivare, präglar en människa…! 

Ofta hör jag ekon av mina föräldrars röster inne i mig, mest min mammas varma humoristiska stämma, lyckligtvis mera sällan min fars hårda, elaka som sällan sällan eller aldrig förmedlade nån omtanke eller kärlek. Och jag tänker då på det välsignade försoningens ljus och på psykologiska begrepp som rationalisering och förträngning och på betydelsen av att lyssna nyanserat också på gamla ekon, och då och då ta sig tid att revidera dem i ljuset av ett mer objektivt ljus och sila dem genom egna vuxenerfarenheter. 

Fast min mamma var en klok och godhjärtad person så var förstås inte alla hennes värderingar, ord och gärningar alla gånger det bästa valet, och det visade sig med all tydlighet i hennes äktenskap.  Men det finns i mig ibland en önskan, en lite förströdd bön från det lilla mamma- beroende barnet djupt där inne i mig som retroaktivt nästan vill helgonförklara henne… Och kanske för att hon i alla bemärkelser var både en mor och far för mig, och hon var snäll och kärleksfull. Men hon var också människa, som utifrån en tidig brist, själv ville bli sedd, älskad och bekräftad. Och jag tror att det tomrummet i henne, i ungdomen gjorde att hennes omdöme felade och att hon då gjorde  en del felval och det fick en hel del oönskade konsekvenser för både henne och mig. 

Men rent teoretiskt förstår jag att våra föräldrar och nära och kära från vår barndom också de, förstås befann sig på sin resa genom universum och jobbade med sina läxor genom hinder och prövningar och att de också befann sig på olika mänskliga mognadsnivåer. Det där ska man nog påminna sig om när man ibland kikar i backspegeln på sitt eget liv och på de människor man mött, att vi nog de allra flesta av oss, gör så gott vi kan utifrån de olika förutsättningar vi har just “då” i livet.