Lite amatörfilosofi kring livets allvar och det att då och då stanna upp i några stilla, rogivande eftertankar och min högst egna teori om nyttan med det!

Dagens inlägg är min hyllning till allvaret och till fullo skapat och publicerat av mig, Ann Danell.

Såna här fina höstdagar som nu allt för tidigt omfamnas av mörkret och drar sig tillbaka, de är för mig så mäktiga. För jag upplever höstens högstämda energier, symboliskt, som att de talar till människan med en röst som är både mild och lite bestämd på samma gång.

Och det är nog naturens avsikt med det och kanske just för att varje årstid har en del att säga oss. Och hösten får mig att växla ner och stanna upp och rör vid det mänskliga allvaret och existensens villkor, och det  tycker jag om! De är lite som en rening av själ och hjärta och för mig rena mentalhygienen faktiskt.

Jag älskar glädje och spontan- humor och allt det roliga ljusa som faktiskt finns där överallt omkring oss. Men det som handlar om välmående handlar ju i allt väsentligt också om balans i livet och ibland kan jag känna att vi numera inte alltid uppskattar, eller förstår betydelsen av det sunda naturliga allvaret. Och jag tror att vi ganska ofta underskattar den där lite mer eftertänksamma allvars -tonen som kräver mer tid för att landa i oss. Tid som vi inte alltid tycker oss ha, och för att vi allmänt gärna sätter stämpeln “negativitet och tråkigheter” på stunder av allvar och eftertankar.

Och då inte heller passar in… i vår ofta dagsaktuella kalkyl med en del önskningar om den optimala glädjen som alltings lösning och befrielse. Och i den livsstilen bland uppvisade beställningsskratt, sprickfria fasader och i förväntningarna på att vi helst alltid… ska vara glada, starka och osårbara, riskerar vi, tror jag, att tappa väsentliga delar av våra INRE användbarheter, det som utvecklar oss och förfinar själ och hjärta. Och jag vill påstå att vi i längden då kan tendera att paradoxalt nog, bli mer  omänskliga.

Möjligen, missar man då i den ambitiösa välvilliga jakten på det hyperpositiva, bra ingångar till de lärdomar som det lite sorgliga vemodets reflektion kan ge oss. Och kanske finns det en högre mening just med den “deppighet” som många tonåringar går igenom i sin utveckling tänker jag…

Det har nästan gått inflation i alla skratt och höga röster, i underhållningsfaktorn och i olika sorters skämt, och faktiskt också lite i den ibland lite stereotypa “positivitetskulturen”. Och ibland vill jag bli en 70 -plus demonstrant som går ut på gator och torg och tar tillbaka det naturliga allvaret, tystnaden och eftertanken. För i det finns banne mig mycket visdomar och inre trygghet att hämta!