Skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Det är när sakernas tillstånd är i balans och på lika villkor, och i ömsesidig harmoni och känslan av genuin trygghet som man bäst bygger ett stadigt VI, i en relation anser jag. Och när båda parter mår bra och det finns en ömsesidig öppenhet, och vi är väsentligen fria från gamla skador och blockeringar, som en relation kan bli hållbar och bestående kärleksfull.
För då är det oftast sunda friska kanaler och full framkomlighet i kommunikation och fritt rum för känslor. Och det gör gott för den kärlek och den TILLIT och gemenskap som också FORTSÄTTER utveckla en relation och båda parter, det är min insikt genom en del erfarenheter och iakttagelser jag gjort och fortsätter göra.
Och om det är något som livet och verkligheten har lärt mig, så är det att man ska akta sig för att tro att man kan “rädda världen” eller en annan människa, INNAN man själv är sedd, omhändertagen och läkt ifrån de känslomässiga skador som livet inte sällan ger oss! Och det ligger mycket i det gamla uttrycket att “två halta kan inte stötta varandra” för det blir sällan ens i närheten av bra.
Och man kan rimligen inte heller som jag ser det, varken förvänta sig, tro eller själv tillämpa att lägga nån form av rehabjobb på en annan människa och placera det under rubriken kärlek! För det är en rent självisk omskrivning och kan ta död på vilken glödande förälskelse som helst. Däremot kan det bli en plusfaktor i ett förhållande där två människor med liknande erfarenheter och som båda hämtat insikter, mognat och förstått sin historia och då prestigelöst, och utan bitterhet, kan se klart tillbaka på både felval och utveckling.
För att förtränga och förminska sina egna blödande sår för att kunna “hjälpa och rädda” nån annan och särskilt i en nära relation, det är förvisso… en ambition som kan skapa ett förödande mönster och bli svårt att stoppa. Och det kan utveckla som ett självskadebeteende som jag kan känna igen mig själv i från mina yngre dagar och det där med att man kan hjälpa andra men inte sig själv. Ett patetiskt Moder Theresa – syndrom som mot ett egentligen bättre vetande, då och då, än i dag kan ta greppet om mig och tillfälligt förblinda mig inför min rätt att själv få må bra och kunna ta hand om min egen helhetshälsa.
Och som så ofta så handlar det om en gammal självbildsskada, och bakgrunder till det som man har flytt ifrån och inte velat/ orkat ta hand om. Och om en i grunden otillfredsställd och fullt förståelig, mänsklig längtan, som Hjalmar Söderberg så insiktsfullt uttrycker i sin fantastiska bok “Doktor Glas”:
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist där på avskydd och föraktad. Man vill inge människor någon slag känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.!”
