Döden har onekligen förlorat en hel del av sitt berättigade utrymme i vårt samhälle och jag tänker lite kring vad som okejar den förlusten av existentiell realism och klarsyn…?

Läser, att det enligt Sveriges auktoriserade begravningsbyråer, blir allt svårare att bestämma tid för begravningar inom de 30 dagar – den månad, som en ny lag från 2012 fastslog som en rimlig tid. Ett tidsspann som jag för min del finner inte bara rimligt, utan också rymligt… “De anhöriga har numera ett  vanligt beteende när de besöker oss säger en begravningsentreprenör, och de tittar i sin kalender och kommer med skäl som att den och den veckan är vi i Sälen eller i Thailand. Förr, släppte människor allt för en begravning.”

Och jag tänker när jag skriver det här, att för mig är livet och döden och tiden där emellan för alltid förknippat med ett heligt värde. Och man bör vara medveten om, tycker jag, att man en dag likväl som man är i Thailand eller i Åre, eller nån annanstans, faktiskt själv kan vara död och förmodligen då nån helt annanstans… Vilket är en sanning som för den skull förstås INTE ska förta glädjen av vare sig fri – eller möjligheter i våra liv, men bli till sund påminnelse om den livets ändlighet som vi alla en gång kommer att stå inför.

Förr var det vanligt att man tog tjänstledigt av respekt inför en begravning, för att det var ett viktigt tillfälle som inte gick i repris. I dag kommer allt mer döden och begravningar tydligen som typ tidstjuvar, som upptar vår dyrbara tid och blir en oönskad påminnelse om att det goda livet en gång kommer tystna för oss andra också. Det är som att vi numera är mer flyende, bekymrade och rädda än förut för att lämna det jordiska och det goda  livet inklusive det materiella bagaget, än vi är reflekterande inför för det som vi tror och föreställer oss väntar när det är slut.

Och kanske är det så att den materiella välfärden och den trygghet vi ofta förknippar med den, som ett skydd har skapat en vägg mellan oss och insikten om livets ofrånkomliga ändlighet. Och att många av oss är så rädda och vill inte bli påminda om den stora stygga döden som tar allt ifrån oss. Och det här bekymrar mig, för ett samhälle där utrymmet för döden och existentiella sanningar minskar är ett samhälle som sviktar i sitt varande och där vi förlorat kontakten med det andliga, och helheten i tillvaron. Och det kan göra oss både högmodiga och andligt förkrympta.