Det här inlägget är som alltid, tänkt och skrivet av mig, Ann Danell.
Apropå VREDEN, så vill jag påstå att den är en ganska underskattad urkraft av flera såna som vi har förmånen att kunna använda för att ibland “förtydliga” våra uttryck och det vi vill få sagt. Och jag kan säga att jag själv som typisk känslomänniska har ett ganska, vad jag kallar “tydligt” hihi…allround – temperament. Men jag har trots det hittills, vad jag vet, inte uppfattats som nån dramaqueen eller jobbig bråkmakerska.
Och kanske för att jag med få undantag, hittills har känt att det är JAG som har ansvaret för att styra mig själv i RÄTT riktning om jag blir blir arg och upprörd och INTE tillåta min vrede att göra det! Och jag tycker verkligen att det att bli arg eller förbannad det är helt inom ramen för våra andra naturliga, tillåtna känslor. Men att man disciplinerar sig, inte släpper greppet om sakligheten och aldrig låter sin upprördhet gå ut över en i sammanhanget oskyldig person eller företeelse.
För då är det inte längre ett uttryck för “helig vrede” vilket faktiskt är ett kristet begrepp som objektivt relaterar till ett klart ställningstagande för skillnaden mellan ” gott och ont” eller “rätt eller fel”. Och det tycker jag också pekar på att vi måste anstränga oss för att också… nå en förståelse för vad som för någon annan… kan vara “rätt eller fel”! Men för övrigt kan ju vreden vara både renande och uppfriskande och mår oftast inte bra av att bli instängd och tystad för det har inte sällan visat sig att den då kan utveckla en som jag brukar kalla farlig “håll – käften – kraft”. Vilken i värsta fall kan göra en människa till den tyrann som då projicerar sin frustration och vanmakt på andra, med ibland hemska följder.
Så med det här inlägget vill jag peka på att vi har ett ansvar att vårda och använda vårt medfödda spektrum av känslor utifrån en medvetenhet om deras inneboende kraft och potential i olika riktningar och att de kan ta oss dit vi absolut inte vill komma. Men också belysa hur mycket “dirigenter” vi faktiskt är över den här emotionella orkestern i oss själva. Och genom den insikten blir våra känslouttryck, som är tätt kopplade till temperamentet, och som jag tror, till den självbild som våra livserfarenheter har format, färgat och ljussatt, ett viktigt och FÖRÄNDERLIGT signum för vår JAG – identitet som vi faktiskt har skapanderätten över!
