Det är fine …för jag har inte längre några fåniga fasader att bevaka och den osminkade sanningen är nu i mogen ålder mer sällan en “katastrof!”

Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Vet ni… att det har sina fördelar att bli äldre, förutom den mest svårslagna… som det där fundamentala att man faktiskt lever och andas och är relativt sett –  hyggligt frisk! Och jag känner dessutom att min persona från alla hittills genomlevda dagar också är vid liv! Och den ger sig då och då tillkänna när den livar upp mig med härliga minnen av hur det var – och hur jag var… i ett förgånget DÅ. Och HUR bra är inte det tänker jag!

Men jag vill klargöra att jag nu talar om den fas i livet som på RIKTIGT är att vara äldre men definitivt inte… skamlöst “gammal”! Och inte det irriterande överdrivna och ängsliga äldre – begrepp som jag tycker att allt för många 40 – 50, till och med en och annan antagligen skiträdd 30 – åring, använder och raljerar med som ett “charmigt skämt” vilket jag har svårt att se poängen med. För jag blir snarare lite förbannad och noll upplivad över den dubbelmoralen, när många i den här åldern faktiskt lite överallt ändå kan protestera mot åldersdiskriminering.

För den förtjänar att tas på ett betydligt större allvar eftersom den tar för sig alltmer och smittar många med den här korkade nedvärderingen av livserfarna människor. Och jag bara hoppas att de själva får uppleva den här ju helt naturliga livsförändringen och då tänker tillbaka på hur fel de hade! Och jag känner att jag med åren och först nu i 70- årsåldern blivit förståndig på riktigt, eftersom jag egentligen först nu har lärt mig att faktiskt göra skillnad på OVÄSENTLIGHETER och det som ÄR viktigt och som på riktigt betyder något!

Och med den insikten kom för mig också ett större och djupare självförtroende som har gjort mig mer självständig än förut och det medför ju en större frihet och ett friare utrymme för den egna personen. Och jag känner att den “seniora tillväxten” har givit mig modet att i flera avseenden och på goda grunder…faktiskt strunta i att anpassa mig efter de förväntningar som jag ung och grön, och helt i onödan, ibland vände ut och in på mig själv för att nå. Och skillnaden är att jag i dag känner mig själv och vet vem jag är också på insidan och det ger en bra slutprodukt som heter SJÄLVAKTNING!

Och jag vill påstå att den bekantskapen med sig själv, den gör skillnad och inte minst kan den skapa mod i en människa som då vågar stå  stadigt på egna ben i sina egna övertygelser! Utan att ängsligt vänta in eventuella med – eller motvindar och att utan rädsla för att hamna i en störtskur av omgivningens förväntningar. Och jag känner att jag först nu blivit som VUXEN på riktigt och ser inte längre “obekväma sanningar” eller helt mänskliga “sprickor i fasaden” som de potentiella katastrofer som jag förr i mitt enfald kunde betrakta dem som. Jag har helt enkelt inte längre några fasader att bevaka och den osminkade sanningen skrämmer mig alls inte längre!