Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Hej på er medlevare på det här förunderliga klotet!
Jag tittar ut över den nyväckta, allt mer gröna ängen utanför vårt lilla hus och känner i varje cell av mig, att jag bara älskar det här typiska så igenkännbara, milda aprilljuset och vad det gör för själen och känslolivet! För det är guld värt för en lite vemodig, lättblödande grubblare som jag och säkert för många andra!
Och nu mina vänner kan… det bli läge för klyschvarning när jag ganska osökt kommer tänka på det egentligen ofrånkomliga med LJUS och MÖRKER och den symboliska aspekten av det. Och att vi antagligen mer än vi vet och tror, men förstås inom vissa existentiellt givna gränser, faktiskt disponerar över det valet av ljussättning i allt det dagliga där vi figurerar och bygger våra mellanmänskliga scenerier!
Det ÄR ett val bland en hel del andra som vi har till skänks där vi faktiskt kan gå ut och “tända upp” och LJUSSÄTTA oss själva, människor och miljöer genom att utgå från gnistan av det gudomliga givna värdet! Som faktiskt gör det fullt möjligt att ge sig fadriken på att vara glad och vänlig, hjälpsam, ljus och hoppfull och att i möjligaste mån sky varje motsats av det!
SE sin omgivning och möta blickar oavvänt, bjussa på ord och leende och särskilt där det synbart nog kan göra skillnad. Och med det känna och bekräfta att:
I detta NU så finns vi här TILLSAMMANS…och det är egentligen inget annat än MAGISKT!
Det kan man på goda grunder välja att göra vilken ny dag… som helst som ännu bara står i de första stegen mot sitt verk med sin kraft och ansats!
Och det i stort sett oberoende av hur man mår, för man KAN banne mig ta sig själv i kragen och vara ett APRILLJUS med vårens kraft åt någon annan och med det också åt sig själv!
För så gott som alla och med få undantag, KAN om de vill och väljer, rikta ljuset på den okända eller… bekanta medvarelse för vilken kanske inget ljus och ingen glädje just då är inom syn – eller räckhåll!
Och då mina vänner…då har man tycker jag, gjort något riktigt bra som är hälsosamt osjälvisk och i den medmänskliga kärlekens tecken, genom att vända sig mot andra med en äkta omtanke, för det tror jag är en av de stora huvudmeningarna med själva livet!
Men… och det ska understrykas tycker jag, att vara människa innebär också att man inte är fullkomlig och därför olika skäl förstås inte alltid eller varje dag, orkar ta tag i den ambitionen men ändå har det incitamentet i sig!
