Vi bär ju faktiskt alla omkring på berättelsen om oss själva och våra liv, och en hel del av det manuset är arvedelar från våra föräldrars upplevelser som förstås påverkar oss

Ett inlägg som jag, Ann Danell, skrivit och publicerat.

Många har säkert sagt det före mig, men det är en ganska mäktig sanning som jag tycker tål att köra en repris på!

Och det är den att vi  ju alla lever oss fram genom själva varandet bärande på det som ju inte bara är BERÄTTELSEN om oss själva och våra liv, utan också en del minnen, bilder och fragment ur våra föräldrars historia! Ett indirekt avtryck som vi har olika förhållande och avstånd till och det inre rum där tiden har gjort sitt och grumlat linsen. Och hur påverkar det här oss egentligen?

Det slår mig då och då hur mycket vi påverkas av förhållandet till våra föräldrar under uppväxten. Den allra första anknytningen och det band som blir vår allra första och på flera sätt avgörande, nära relation i livet. Själv har jag på gott och ont i likhet med så många andra inte gått opåverkad ur den relationen.

Och eftersom vi är ofrånkomligen är 50 % av den genetiska uppsättningen av våra båda föräldrar och en hel del – 25 %, av deras ursprung, så går vi rent genetiskt – TEORETISKT… omkring som ett intressant och ganska upplysande…montage som utgör hälften av respektive förälders sammansättning, en realitet som kan vara både lätt och för vissa av oss, ibland rätt tung att bära.

Men som tur är så är vi – och fram för allt så BLIR vi, ut över det under livets gång så mycket mer än summan av det och står de allra flesta av oss, stadigt i vår egen personlighet och i det som är VÅRT autentiska JAG. Och som jag ser det, så är en av våra absoluta huvuduppgifter under vår stund på den här fantastiska jorden att skydda och akta, den där oförstörbart vackra och sanna så sammansatta unika KÄRNAN i oss själva!

Vara generös och uppmuntrande till det genuina SJÄLVET. Och inte försumma att visa och bekräfta kärleken till detta unika ID!

Vi ska också ha klart för oss att vi indirekt och mer än vi nog är medvetna om, och vare sig vi vill eller inte, är en produkt av och bär på ett betydande miljöarv av våra föräldrars och gamla släktingars upplevelser, besvikelser och värderingar, konflikter och nötningar mot varandra och andra. Och förstås är det blandat med samma slags arvedelar som en gång nedlagts i dom från olika håll. Inte minst påverkas vi emotionellt av familjehemligheter och trauman som särskilt om de varit nedtystade och omgärdade av skam, ganska ofta gått i arv obearbetade.

Och det här kan odefinierat, tidigt och helt omotiverat sätta sig på självbilden. Det kan då ge förvirringar kring vem man EGENTLIGEN är där bakom gamla otolkade, ibland riktigt obehagliga röst – och energiminnen . Och det här blir för mig allt mer intressant ju äldre jag blir och desto större bild av mig själv jag får, då när insikter och självkännedom i bästa fall, växer och går mot klarsyn och mognad.