Ett nytt inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Stora författare och diktare visar sig inte sällan vara invärtes såriga och sprungna ur en fattig och olycklig barndom med sorgliga brister på så väl yttre som inre trygghet. Och utan anlag för bitterhet och med en medfödd kreativitet och en oerhört fruktbärande känslighet, så har så många av de här människorna lämnat efter sig enastående litterära produktioner som är skatter av visdomar! Böcker vars texter är igenkännbart tidlösa, och som kan bli till läkedom och tröst för vem som helst oavsett bakgrund.
Och,i dag låter jag ljuset falla på en av dem, Harry Martinsson, en av mina favoriter vars dikter tog mig med storm redan i tonåren.
Harry, den lille föräldralöse barnhemspojken vars pappa dog tidigt och mamma emigrerade till Amerika och som lämnade sina barn och minstingen Harry, för att aldrig återvända. Han som jobbade som sjöman och faktiskt också en tid gick på luffen och vandrade sig fram, blev en stor arbetarförfattare, en enastående lyriker som delade nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson 1974.
Han var, tycker jag, för sin tid en beundransvärd visionär som tycktes kunna se genom tid och rum och förstå hur allt hängde ihop. En sällsynt klok och framsynt själ med helhetssyn på livet och samhället som tidigt varnade för miljöförstöringen. Martinssons dikter är fantastiskt vackra och den natur han såg omkring sig, den såg han i allt… som besjälad.
Det var som om han tidigt ägde insikter om människans natur och potentialen för både gott och ont, och förstod vad som kunde ligga bakom de stora misstag som vi har gjort och tyvärr också fortsätter göra. Och jag vill dela med mig av ett av de verkligt tänkvärda citat som Harry Martinsson har lämnat efter sig till eftervärlden:
“Det ohyggliga med människorna är att de inte vågar tänka. Om de verkligen tänkte ut konsekvenserna av den verklighet de lever i, skulle de dö av skräck – eller förändra världen.”
Han pekade då på den tidens sociala spänningar, brist på livsrum, mat och rent vatten. Hur aktuellt är inte det här uttalandet också i dag… tänker jag och hur mycket djupare tankar har vi nu kring hur världen och samhället ser ut idag…?
