Sakta och med värdighet far nu ännu en jul, och nu snart år 2024 års dagar bort mot tidens eviga rum, ansluter till retroperspektivet, kommer inte mer tillbaka men det fyller mitt hjärta med stor tacksamhet!

Ett inlägg skrivet av mig, Ann Danell, med en önskan till mina läsare om ett  riktigt GOTT OCH FREDLIGT NYTT ÅR  2025!

Det är, tycker jag, som om man bäst förstår och verkligen fattar, det fulla värdet och den heliga gåvan med den TID och de DAGAR som kommer och går, ju mer man ägnar sig åt bakåtblickar. DÅ när man liksom tar sin själ i handen och låter den så ömsint föra en in i ett sånt där  rofyllt, mer djuplodande retroperspektiv på det som varit. Och jag har märkt att vägen till den behagliga sinnesstämningen den verkar bli allt lättare att hitta och ta sig fram på, ju äldre jag lyckligtvis har fått bli. Och jag kan säga att insikten om att tiden och dagarna som passerar ÄR det som är LIVET, nu blommar och blir mer tydlig än förut för mig!

I dag är det annandag jul och jag har nåderikt fått vara med om ännu en julhelg, de facto, den 70:e…vilket är närmast ofattbart för en lite barnslig,  ganska ålderslös person som jag. Nu vinkar jag med stor tacksamhet hejdå till den snart gångna helgen som försvinner och lämnar dörren bakom sig öppen till Nyårshelgen och den speciella stämning som den brukar ha med sig. Och med en blandning av vemod och glädje tänker jag på de människor som jag en gång fick dela de här högtiderna med, vilka så många av dem nu har stigit ur tiden och rest bort mot evigheten.

De är saknade, men jag kan fortfarande höra deras röster och skratt i mitt huvud och bli varm i hjärtat av minnen som de lämnat efter sig. Jag tackar dem för deras liv och det de gav till mig och mina närstående. och jag möter dem då och då mer eller mindre verkligt… i mina drömmar där det händer att de gör ett kärt och efterlängtat återbesök. Och jag hoppas och tror att de har det riktigt gott och bra där de nu är och anar att de där antagligen har ett utomjordiskt, mer förklarat och större perspektiv på jordelivet och våra materialistiska referensramar. Min övertygelse är den att vi en gång möts igen, när det är dags och läget det rätta, precis som det budskap min mamma gav mig i en dröm kort efter  sin bortgång.