Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Det var här i den här gamla vackra byggnaden, som i början på 1900 – talet byggdes för att bli dåvarande Målilla Sanatorium, och som långt senare kom att bli det sjukhem där jag 1974 helt outbildad gjorde mitt allra första arbetspass i vården. Ett nästan magiskt hus med så många olika energiminnen som jag kände av och som väckte känslor i mig. Minnen av så många människoöden och en plats där skratt och gråt, liv och död fanns kvar i väggarna och liksom vakade över hela byggnaden. Och det här blev för mig som en helig plats där jag märkligt nog alltid kände som en gammal hemhörighet och i drömmar hade jag ibland förnimmelser av att jag varit där i en annan tid och som i ett annat liv…!
Då roar jag mig med att tänka tillbaka på det yrkesliv som jag älskat från allra första dagen och med varje fiber i min kropp! Många år i äldre – och demensvården blev det, och särskilt har jag glatt mig åt att kunna bidra med mina egna tankar för att förbättra omsorger och vård inom demensvården.
Och tänk… att bara ett par månader efter min mammas bortgång… så gav mig det generösa livet helt oväntat… en “grand finale” genom en tid som diakonassistent i Svenska kyrkan i Högsby, i den församling och den bygd bygd som jag en solig majdag1954 föddes in i och där min familj bodde några år. Och jag är inte främmande för att min älskade mediala mamma, från sin himmel hade ett finger med i det spelet. För plötslig föll en tidigare gjord plan för en annan arbetsplats bort, och som “out of the blue” dök då Högsby kyrka och ett arbete i församlingens diakoni upp, som om det hade varit förutbestämt…!
En förunderligt fin, rolig och utvecklande tid blev det där, och med så många oförglömliga möten med olika människor i livets alla skeenden. Ett arbete tillsammans med fina duktiga arbetskamrater, i en krets där flera av dem kom att betyda så mycket för mig, på flera plan! Tack till det du kloka omtänksamma LIVET… ! Du som alltid bereder oss tillträde till naturliga lärosäten som vi behöver just där och då, och precis när den rätta tiden är inne, och då jordmånen för lärande i oss antagligen är som bäst.
Då och då vänder jag mig om och tittar djupt in i bakåt – tidens spegel. Och då tänker jag ibland på alla människor som jag haft mött i mitt jobb, som jag har haft förmånen att få lära känna och hjälpa, som jag har delat skratt och tårar med, och som jag har lärt så mycket av. Och jag har verkligen älskat varje dag i det jobbet ! Och den drivkraften att vilja se och lyssna, hjälpa och komma till nytta, den fanns underligt nog där som ett “kall” i mig redan som barn och jag kommer ihåg hur det kändes…
En av flera pärlor vad gäller livskunskaper, är att det INTE är bara i guldglansen av ungdom, hälsa eller i en framskridande tillvaro utan svårigheter, som en människas själ och hjärta blir mest synligt och lyser som starkast…
Utan det är i de gamla och sjuka, och andra trötta och prövade, och i synnerhet hos döende människor, som jag så många gånger har sett själen LYSA som allra vackrast med det starkaste ljus.. ! Tacksamhet för de magiska ögonblicken i mitt liv.
