Dagens inlägg är som alltid skrivet av mig, Ann Danell.
Jag tänker att det ska sägas, och i det här fallet skrivas, att pensionärstiden visst… har sina förtjänster och roligheter och den allra roligaste är förstås den så länge man faktiskt lever och andas och kan “stå på bena”! Och det är en bra träning på att bli nåt så fint som FÖRNÖJSAM vilket är en dygd att eftersträva!
Men rent praktiskt och vad gäller den kärva vardagsverkligheten, så är den här fasen förvisso inte den tid i livet när det längre är läge för extraordinära utsvävningar, eller några härliga spontana guldkanter, som man förr kunde dekorera tillvaron med i form av kanske en och annan resa, eller en hotellhelg på nåt mysigt ställe med lite lagom lyxkänsla.
För nu får man, med en inte särskilt fet pension… snällt finna sig i att bara överleva och faktiskt i en tuff tid planera sina inköp. Och inte sällan, med nyttig eftertänksamhet… vända på slantarna både en och flera gånger, innan man eventuellt kan trycka grönt och “lyxa” till det, på det sätt som står i balans till de betydligt mindre ekonomiska ramar man numera har att förhålla sig till, när ett vanligt jobb med hyfsat bra lön numera är historia.
Då är det bra att som jag, ha lätt för att omvärdera, tänka nytt och hitta ny “lyx” som kostar rimligt och ger en varaktig utdelning! Och att ha en kort väg tillbaka till gamla känslominnen och behagliga stämningar som kan ge mig en stor dos av icke – materiell och mindre flyktig, TRYGGHET! En konkret sån är mitt underbara goa, supersköna, och lagom prassliga DUNTÄCKE, ett riktigt KVALITETS – HOTELLTÄCKE som omsluter mig, som med ett mjukt men ändå bestämt famntag och är en TRYGGHET som nästan alltid vaggar mig mjukt in i en go sömn.
För det är nåt särskilt med själva kombon av det där dunlätta och den nästan magiska “tyngd” som får mig att känna mig skyddad, och som hade jag ett litet varmt bo i min säng. Jag och mitt duntäcke står varandra nära och är goa vänner sen ett par år tillbaka hihi.. och jag är lika glad varje gång det ska träda in i tjänst igen och troget tittar ut ur garderoben när höst och vinter står för dörren.
Och det är… lite av en sorgeprocess och en viss separationsångest när jag måste bevilja det “tjänstledigt” och måste ge vika för sommarvarianten och läggas in i sin garderob för lite vila.
Och jag tänker att behovet av trygghet det följer oss livet ut men ser olika ut för oss alla. Men det är ganska förutsägbart att det här SÖKET ökar så här på äldre dar, då när en del gamla trygghetsfaktorer och identitetsförluster av naturliga skäl förändrar tillvaron.
Så jag ägnar mig gärna åt att, på olika sätt, plocka gamla pärlor ur det välsignade material som en gång byggde mig och gav mig självsäkerhet, glädje och själsro. Och bland dem är minnena från tonåren och mitt begynnande skrivande, den brinnande lusten och glädjen… och det längtans MÅSTE som jag kände inför det, (och känner än i dag…) en av de allra största, vackraste och mest älskade, pärlor som jag ofta plockar fram och njuter av!
Det halsband av TRYGGHET som jag länge burit som en självklarhet, men som nu villkorslöst står i förändringens vindriktning och måste underkasta sig det och tåla en omkonstruktion. För sånt är livet i sin framfart, ständigt på väg mot förändring – och den förmodade slutstationen – FULLÄNDNING!
