Ett inlägg som alltid skrivet av mig, Ann Danell
( den uppgiften skulle jag aldrig vid mina sinnens full bruk, delegera till nån annan… hihi !)
Jag har med nöje noterat att det är som om seniortiden när nu när gamla roller “plötsligt” så fräckt… säger upp sig och drar, då så himla passande och givmilt och som vore det en kompensation, lösgör en del inspiration att tänka nytt, fortfarande framåt… och så där i lite uppfriskande Pippi Långstrump – anda – lite skönt “uppkäftigt .”Att våga stå kvar i en utmaning och att faktiskt ge sig fan… på att ta hem segern över den! Den känslan är ibland nästan obeskrivligt skön vill jag påstå!
Och ett sånt övervinnande kan bli en fruktbärande triumf över ett tvivel och visa sig bli ett bra bränsle att tanka upp sig med när man mot bakgrund av kärvafakta som det att man som jag rent åldersmässigt nu rimligen faktiskt inte längre har alltid i världen att kunna låta saker bli gjorda…Och i den ambitionen får man nogsamt akta sig för att INTE tappa greppet om den bästa upplagan av sitt självförtroende. Och om den då kännbart inte finns där och visar sig svårfunnen,så var bara helt lugn! För jag är övertygad om att den här genomlevda upplagan av dig finns där lagrad i dig. Så VÄCK den till liv igen och använd den!
För det värdefulla kapitalet, det är så att säga… dina alldeles egna, intjänade poäng och förtjänster som är till för att höja livskänslan och stärka upplevelsen av DIN betydelse i den här världen! För betyder nåt, det hävdar jag bestämt att vi alla gör hela tiden… så länge vi lever och andas, och det oantastliga värdet DET minskar noll och inget fast vi blir äldre och mer eller mindre hamnar i marginalen av samhället, för varför skulle det egentligen göra det undrar jag…!
För man blir ju per automatik inte “dum i huvet” när man blir pensionär och lämnar yrkeslivet! Nej…i normalfallet tvärt om vill jag påstå, för det är ju då har tid, och på lagom avstånd, inte bara kan inkassera våra lärdomar och framsteg, utan då oftast äger väsentligt mer av både tid och mognad nog för att också REFLEKTERA på djupet över dom och får dom att växa till INSIKTER!
Och därför ska våra röster för allt i världen inte tystna och ännu mindre… ska vi tystas kollektivt bara för att vi är “gamla” för då har mången dumsnut missat guldvärdet av alla våra genomlevda ERFARENHETER menar jag! Den här produktiva inställningen till sitt eget, för varje individ unika förtroende till sig själv, det är ju den jag innerst inne ÄR… bakom tvivlets fula tryne och gamla ekon av kanske en del gamla, tongivande förminskande röster, och såna har vi nog mer eller mindre alla, i vårt bagage och dom kan vara jobbigt svåra att tysta, men det GÅR!
Och jag och mitt självförtroende och mina förmågor och styrkor, och en hel del svagheter, vi har en nu en 70 – årig relation ihop och med det en historia av så väl toppar som dalar och en hel del variationer där emellan. Och vi tycker om varandra, det har vi alltid i grunden gjort. Men vi har också verkligen kämpat ihop mot en del skurar av obekväma “dagsformer” en del jobbiga känslor av, oftast bara inbillade, “misslyckanden” och mot en självkritik som inte alltid varit befogad.
Men där emellan har vi funkat bra tillsammans och då och då, i en del sammanhang faktiskt firat en och annan triumf! Och den tillfredställelsen den önskar jag från hjärtat alla andra och särskilt dom som på äldre dagar börjat tvivla över sitt värde och betydelse! Och mitt hetaste tips är att så ofta som tillfälle ges, lite lagom respektlöst hoppa på en utmaning och det som är verkar svårt, kanske för svårt… För du kommer sannolikt att klara det och då kommer nästa prövning och andra utmaningar av olika svårighetsgrad, att gå så… mycket lättare!
