Vår historia är rik på starka, men tyvärr ganska bortglömda kvinnor så den självständigheten började inte med vår tids feminister, här ett bra och roligt exempel på det!

3 september, 2024annsandrum Lämna en kommentar

Här igen, ett blogginlägg skrivet av mig, Ann Danell.

En berättelse ur verkliga livet om en av dom beundransvärda kvinnorna i vår historia, och faktiskt en anmoder till mig som tidigt vågade hävda sin rätt, och som på sitt sätt var med och banade vägen framåt mot den jämställdhet vi har i dag. Men där vi tyvärr fortfarande har en del återstående jobb att göra i jämställdhetens tjänst!

Det HAR alltid funnits starka, modiga kvinnor som efter eget behag har vågat stiga ur normen för varje tids standardiserade mått på ett accepterat kvinnligt beteende och med det hoppat över normen. Även om dom historiskt sett under trycket av ett hårt patriarkalt motstånd, oftast inte var så många, för man kan ju förstå att det då var svårt att bilda en stor enad feminin kraft för kvinnosaken. Och att det för vissa kvinnor helt beroende av en man, rent praktiskt och för sin överlevnad, förstås var ett risktagande att protestera mot bristen på frihet och lika värde mellan kvinna – man.

Och därför tycker jag att man ska spetsa öronen och lyssna lite extra på den muntliga traditionen och på gamla intressanta och ofta väldigt roliga släkthistorier och anekdoter! För där och i min egen släkt har jag fångat upp en och annan stark och okonventionell kvinna och såna kan man, mer eller mindre tydligt, hitta i många andras släktkrönikor. Men”av någon underlig anledning”… och här spar jag inte på ironin, har dom och deras insatser i minnets lins nog blivit liiite… nedtonade av generationers manliga berättare, som med en del selektivt manligt fokus fört en historia vidare.

Men själv kan jag stolt och med ett gott skratt, berätta om en släkting till mig. Den kvinna som var min mormors – mormor Hilma Elmgren och som levde i mitten på 1800 – talet med sin man Claes och många barn i den lilla byn med det så passande namnet ” Barnebo” i närheten av Långemåla i mitt Småland.

Och här talar vi om Hilma som vid den tiden var en av många soldathustrur, och om en stor familj i ett litet soldattorp under ganska knappa förhållanden. Och… om en tid då kvinnor ” visste sin plats” och när mannen i huset oftast var den som oinskränkt bestämde, för det var den tidens norm och förväntning på män i allmänhet, och få… var säkert dom som varken ville eller vågade spränga den genusgräsen med risk för sitt anseende som en “redi karl”!

Och enligt släktens återgivning hände det att Hilma vid ett tillfälle och antagligen med stor glädje och den talrika barnaskaran omkring sig, väntade hem sin Claes från “Hultsfred slätt” en bra bit bort, där han och andra soldater då hade “excerat”/övat färdigt och väntades hem igen. Men det föll sig så att Claes dröjde och dröjde… och mot bakgrund av vad som i min fantasi kan… ha varit en tidigare händelse i samma stil, som Hilma inte varit så förtjust i så hon härsknade till, tog saken i egna händer och agerade med en kvinnas fulla kraft. Tog själv bestämt… fram häst och vagn och dom små, antagligen ganska häpna barnen med sig och styrde kosan mot Hultsfred slätt, vilket måste ha tagit sin rundliga tid, för det var som sagt, ganska långt bort från Barnebo.

Väl där hittade hon soldat Elmgren, tillika maken.. I sällskap med vad som ska ha varit “ett dåligt fruntimmer” ( några “dåliga män” var det sällan eller aldrig tal om i såna här sammanhang…) Hur ordväxlingen kan ha varit där och då det kan jag bara fantisera om hihi… Men Hilma fick hur som helst, maken med sig hem, i vilket skick eller om det var under protest, det berättar inte historien. Men de levde tillsammans i många år efter den här ganska dramatiska incidenten, och jag undrar om Claes gjorde om den här fadäsen… det har jag svårt att tro faktiskt.

Och jag är mäkta stolt över Hilma och hennes tjocka ” skinn på näsan”! En tillgång som sen visade sig gå i arv till dottern Cecilia som blev min gammel – mormor, hon var en liten bestämd, men sååå… gullig tant som jag älskade med hela min lilla barnakropp. Men hon hade ett närmast sydländskt temperament och var den som INGEN satte sig på, och jag är glad över att, tycker jag, faktiskt ha ärvt en del av det här modet för att brukas vid behov. Men… jag hade, när jag nu med klara ögon ser tillbaka på mina relationer, med rätta kunnat använda det betydligt mer och sagt ifrån när jag var ung och grön och alldeles för “snäll” och mån om att bli “älskad” till varje pris !

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Läs fler inlägg → Facebook

Lämna ett svar Avbryt svar