Det här inlägget är skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
DÅ.. när de gamla tysta protesterna i oss inte blev sagda, när de liksom fastnade i halsen och aldrig tog ton, vände och tog vägen tillbaka inåt igen. Då var det nog redan tror jag, från “högre ort” bestämt att de skulle komma tillbaka till oss, fortsätta klä sig i olika utryck, pocka på uppmärksamhet och välvilligt “bråka” lite med oss för att äntligen komma till tals och nå sin punkt!
Och det är ju så att en del människor kan skaffa sig en bra kontakt med sig själva och får då ofta ett riktigt bra och välfungerande öra mot sitt inre. Växer i insikter och når den här punkten när de inte bara hör utan också förstår, vilket gör en viss skillnad… att de orätt HAR tystat sig själva och inte vill fortsätta med det.
Och gör därför med liv och lust upp med sig själva och den delen av sin historia! Medan incitamentet till den här progressen har betydligt svårare att ta sig upp till ytan för att kunna starta upp i andra människor, eftersom våra erfarenheter är olika, har satt olika spår och går därför både med OCH mot oss i vår utveckling. Och den här skillnaden mellan individer är bra att känna till och framför allt förstå, i varandra.
DÅ… när när modet svek oss och vi slarvade bort rätten att säga vår mening. Och DÅ vi faktiskt, så sorgligt sjönk till att också svika oss själva!
Skuggorna av allt för många såna händelser och som inte sällan blir ett repetitivt mönster, en ren VILLFARELSE och kan ibland bli livsavgörande. Och det här bittermolnet tror jag faktiskt kan hänga över en människa ett helt liv och förmörka tillvaron väsentligt. Och då inte bara för den personen utan också för en oskyldig omgivning.
För kraften av den lagrade bitterhet och egentligen… besvikelse på sig själv, som förblir ogenomlyst och alls inte bearbetad, verkar vara oerhört stark och seglivad. Och har ibland så uppenbart i en människa, tror jag, liksom tagit kommandot över den sanna personligheten och mot den slumrande EGENTLIGA viljan tagit över den.
Det här oförlösta traumat har jag anat i en del personer som jag kommit i kontakt med och jag har tänkt en del kring det här, för det är intressant och väldigt tänkvärt… Det att vi människor är kapabla till att kunna bli så primitiva, rädda och aningslösa och beredda att spilla så mycket dyrbar livstid – värdefull energi. Och ta död på så mycket livsglädje och onödigt plåga sig själv och ibland också sin omgivning, men ändå orkar fortsätta fejka attityden av att “det är värt det”…!
Ett så primitivt sätt att skydda sig med den sköra rustningen av en obegripligt envis tjurighet för inte framstå som “svaga” och punkterade efter gamla “sociala förluster.” Förluster som egentligen… är FÖRLUSTER ÖVER OSS SJÄLVA och de gånger då vi faktiskt har VALT själv -svek genom att köra över oss själva och vår rätt att uttrycka vår mening och protestera!
De här egentligen… fullt mänskliga felstegen blir inte sällan till tjuriga, nog egentligen oreflekterade och envisa reaktionsbildningar som utgår från en improduktiv inåtriktad affekt som jobbar MOT all vettig mellanmänsklig dynamik! Och kan bli till de stagnerade försurade ultranegativa energier som kapar de SJÄLVBILDER vi sen tar med oss in i våra relationer och som med en viss förutsägbarhet då kan påverkas.
Och där vi då i olika situationer kan aktualisera känslan av att “vilja, men inte kunna”och protestera när vi egentligen finner anledning. De här mönstren har en stark överlevnadskraft, är svåra att förändra och kan få oss så osäkra och vana vid den här falska rustningen att vi inte längre riktigt vet OM vi vill förändra/ förändras…för vi har laddat det här med falsk trygghet och litar som en MEDBEROENDE till oss själva på den…!
De tysta, lagrade protesterna är luriga och ibland rent farliga, för de kan utan vårt motstånd ta oss tillbaka till det lilla skambelagda, “maktlösa” och underordnade barnet i oss, och det kan utveckla självförakt och som sagt, skada våra relationsbyggen och då särskilt när det gäller kärleksrelationer.
Så för att förebygga sånt här som är jobbigt att leva med då när gamla trauman spökar: Fånga modet – för du ÄGER ett sånt och håll det hårt och bestämt kvar det i din hand! Se till att ha bra och hållbara argument och ta sen språnget ut med din åsikt, och PROTESTERA om – och – när och där, det behövs…!
