Ekon från våra tidiga förebilder, hur de stannar kvar och med tidens gång kan låta försoningens lampa jobba och då ge oss en bättre förståelse för de människor som en gång fanns i våra liv

Ett inlägg författat och publicerat av mig, Ann Danell.

Tänk… vad de tidiga förebilderna och de som allra först stod oss närmast och var våra beskyddare och omsorgsgivare kan prägla oss och stannar kvar, för att när det sen är läge låta sina röster besöka våra öron igen.

Och ganska ofta hör jag själv ekot av mina föräldrars röster inne i mig, och då mest min snälla mammas ibland lite oroliga stämma, och då kan det kännas som att hon förunderligt nog är nära mig igen. Då blir jag så där glad – ledsen – vemodig, en typisk blandad känsla som bara minnet av en älskad människa kan ge mig.

Lyckligtvis… kan jag numera sällan återkalla min fars hårda, elaka röst som sällan eller aldrig förmedlade nån omtanke eller kärlek. Men i perioder har han minsann hemsökt mig med repriser av stunder i mitt liv som jag hoppas jag slipper uppleva igen. Och antagligen är det just därför som jag i stort sett… har glömt hur min despotiske far lät när han öppnade sin mun och skrek och bråkade, vilket han både ofta och gärna gjorde i vår så kallade familj.

Men minnen och deras färger visar sig ibland kunna blekna med tiden och ersättas av en känsla av att bättre förstå det bakomliggande. Och det kan då för mig vara att ha tagit det första, försiktiga steget på vägen mot en förlåtelse, som länge har känts nära nog omöjlig.

Och jag tänker då på det välsignade försoningens ljus och på psykologiska begrepp som rationalisering och förträngning som tillfälligt kan hjälpa oss att överleva, men som över tid  istället stjälper” både förstånd och klarsyn åt sidan och kan förhärda oss ordentligt

Jag tror att man TVEKLÖST behöver stiga ur ett i längden poänglöst bittert affektläge och vända ryggen åt de blockeringar som sorg och vrede bygger, för  ett sånt bygge har ett bäst – före datum och blir kontraproduktivt när tiden har passerat det! Och i stället med omsorg börja lyssna på de gamla ekon i sig själv som ibland låter sig höras och har ett ärende! Då ta sig tid att revidera dem i ljuset av en mer objektivt genomlysning och med eftertanke sila dem igenom en del lager av egna vuxenerfarenheter. För DÅ kan man lära sig ett och annat både om sig själv och andra!

Och jag tänker då på min mamma som var en klok och godhjärtad person, men att hennes värderingar, ord och gärningar för det inte alltid garanterade det bästa valet, för då hade hon varit typ omänsklig… Och ett DÅ som en gång, för en förälder var förenat med just sina omständigheter, kan i ett NU – i ett efterperspektiv, inte alltid så lätt förstås ens av ett vuxet barn fast tiden har gått.

Och jag kan ibland känna att det fortfarande finns en önskan, en lite förströdd bön från det lilla naiva mamma- beroende barnet djupt där inne i mig, som retroaktivt nästan vill helgonförklara henne…! För hon var i alla bemärkelser både en mor och far för mig och min enda trygghet, men jag måste också påminna mig om att hon var som vi andra, en felbar och ofullkomlig människa som gjorde sina felval som fick konsekvenser. Och det…fattar jag nu fullt ut, tror jag… att jag bör väga in när jag tänker på henne som allt igenom felfri, för det var hon naturligtvis inte och det är verkligen inte jag heller.

Rent teoretiskt fattar jag att våra föräldrar och nära och kära från  barndomen, också de förstås befann sig på sin resa genom universum och jobbade med sina läxor genom hinder och prövningar och att de befann sig på olika mognadsnivåer.

Det där ska man nog påminna sig om när man ibland tittar bakåt på sitt eget liv och på de människor man mött, att de allra flesta av oss nog gör så gott vi kan utifrån de mycket olika förutsättningar vi har just DÅ i livet och att det alltid i någon riktning påverkar ett NU för framtiden!