Vi är nog alla i grund och botten, de skör -starka kärlekslängtande varelser vi nog är ämnade att vara, allt i från den “tuffaste killen på stan” till minsta lilla gris och den skyggaste lilla fågel i skogens famn!

Det här inlägget och själva budskapet som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, är skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag är nog lite “knasig”, som man sa under min “storhetstid” och ung i världen. Det må vara så men det bjuder jag så gärna på!

För jag är typ nästan besatt och svårt fascinerad av alla lager av det där mellanmänskliga och av alla VARFÖR och själva psykologin bakom det som på olika sätt utspelar sig mellan oss. Och jag har under mitt liv inte kunnat låta bli att amatörstudera studera det här och det har givit mig en del klarheter och bekräftat teorier jag haft. Men så många spännande frågetecken finns kvar och så många och betydligt mer kloka personer än jag, kommer säkert att fortsätta förundras över dem och söka vidare svar och förståelse.

Som en röd och tydlig tråd har jag alltid sett den mellanmänskliga kärleken som jag vill sammanfatta som livets egentliga mening och syfte.

Och jag är övertygad om att vi som de levande varelser vi är i olika grad är i konstant behov av kärlek! Och det gäller nog allt ifrån den “tuffaste killen på stan” och varje hund och kissekatt, till den minsta lilla gris och skyggaste fågel i skogens famn! Och den tanken är SÅ vacker tycker jag.

Och vi vill alla bli älskade och ibland så pass… att vi faktiskt blir oförståndiga, till och med desperata och villiga att betala ett alldeles för högt pris för att fylla det här grundläggande behovet, som med fel näringsbädd ibland kan bli till ett nästan toxiskt bekräftelsebehov i en människa.

I dag har jag av någon oklar anledning varit uppe tidigt och spökat och hasade mig upp från sängen för att sen glida ner i goaste fåtöljen med en go kopp starkt kaffe i näven. Jag är av en anledning tröttare än på länge, har mycket att stå i och försöker lösa en del problem och jag gäspar så pass… att jag typ nog skulle kunna svälja både folk och fä och en och annan mindre elefant känns… det som hihi.

Men om en stund väntar dagens långpromenad i bra tempo och inget fusk, en höjdare som jag tycker gör sig bäst framåt kvällen när det är lite svalare, och den vill jag inte missa!

Sömnig så in i bomben… men ändå är knoppen konstigt nog redan igång med ett tankearbete som kanske inte är så intressant, men för mig är det nästan alltid lite uppiggande faktiskt.
Och i dag fastnar jag  än en gång…i den gamla ovedersägliga sanningen att vi nog alla och med få undantag, vill bli ÄLSKADE och sedda, bekräftade och GILLADE! För vem vill bli O – GILLAD.. tänker jag? Jag inte jag i alla fall och då i alla fall inte av vem som helst!

Och med det sagt, så kan jag inte komma förbi tanken på sociala mediers genomslagskraft och hur många av oss, inklusive jag själv, som strävar efter att bli “GILLADE” med det vi delar och torgför. Och jag undrar hur mycket det påverkar samma behov UTANFÖR medievärlden i den “riktiga” världen”?

Det här är en fråga som inte minst… är intressant att ställa sig själv tycker jag. För jag tror att vi faktiskt triggas mer i flera olika riktningar mot ett självändamål av att vara aktörer på sociala medier än vi är medvetna om. Och att det skapar behov i oss som vi förut inte visste att vi hade eller kunde få.

Och jag misstänker att vårt bekräftelsebehov förmodligen är större nu än någonsin förut i människans historia, vilket tror jag… kommer skapa mer konkurrens mellan oss i olika sammanhang och med fler egoladdade konflikter där vi kanske tenderar att bli mindre generösa och får svårare att lyfta fram varandra.

Och det här har ju redan påverkat samhällsklimatet på flera plan för vi HAR blivit mer självupptagna och i högre grad individer samtidigt…som vi mycket följer flocken och kollektivet och är main – stream trogna.

Men eftersom nästan inget ju är bara svart – eller vitt så måste man ju också säga att mycket ensamhet för vissa säkert kan bli möjlig att leva med, tack vare just, nätets lättillgängliga kontakter. Liksom det förstås kan liva upp tillvaron för många uttråkade, lite deppiga människor och särskilt för den kategorin som hellre umgås på avstånd än in real life.

Men själva livsuppgiften, den som sannolikt är LÅNGT mer och STÖRRE än att alltid vara “bäst, MEST beskådad eller och framgångsrik eller snyggast”, har tycker jag blivit den TÄVLING som alltid pågår och jag tror att den faktiskt hotar att knäcka oss på riktigt!

För under all tillkämpad säkerhet och “felfri” yta i den här sociala tävlingen, som allt fler av oss inte kan motstå att ge sig in i, får vi förstås förutsägbart kalkylera med alltför utbytbara, fejkade självförtroenden, sköra självbilder och till och med självhat, för att vi upplever att vi inte håller måttet.

Och det här tror jag numera faktiskt sveper över de flesta åldrar och över både män och kvinnor, och tar ibland så väl viktig energi som en hel del sunt förnuft ifrån oss! Och då blir vi förstås mer sårbara och i allt väsentligt INTE starkare utan snarare motsatsen, i alla fall inte i det längre perspektivet!

Och det är som om vi mer och mer blir som ett VARUMÄRKE på en het konsumtionsmarknad under hård konkurrens och med förväntningar på ständig förnyelse och aktualitet! Och då kan man ju lätt räkna ut… att just det att SYNAS, vara i ett GÖRANDE och inte bara ligga på sofflocket blir det viktigaste.

Och då menar jag att själva huvuduppdraget, som ju är att LEVA, riskerar att bli sekundärt, vilket en och annan redan har erfarit med psykiskt illamående som följd! Och jag tänker att det gäller som alltid att ha BALANS I ALLT och att ALLTID sätta själva livet, det riktiga livet HÖGST och inte låta sig luras av luriga fåfängligheter!