Det här blogginlägget är skrivet och publicerat av mig , Ann Danell.
Och i dag klurar jag så där lite amatör – filosofiskt kring det där att komma i kläm under trycket av det som jag brukar kalla för ett MELLANRUMS -SKAP. Ett läge där man ofta och till ingen nytta alls jobbar så hårt med att behaga sin omgivning och vill vara till lags, att man till slut krymper till den grad att man förvandlas till ett utslitet stöd åt andra men grovt försummar sig själv och sina egna behov!
En icke önskvärd position som jag vet kan bli lika deprimerande och förlamande smärtsam som någon form av UTANFÖRSKAP i en människa! Till det här kan det förstås finnas olika orsaker, men en bov i dramat kan nog ibland vara en allt för överdriven och omotiverad lojalitet med andra, som blir liksom automatiserad. Och att det i hjärteroten samtidigt bor en försummad och otillfredsställd längtan efter att själv bli sedd och älskad och tagen i anspråk! Men… på ett lagom sätt och för att man har något att ge och faktiskt då och då förväntar sig något tillbaka. Och inte bara bli utnyttjad för att man är “snäll och bra att ha” som en outtröttlig support.
Och essensen av den här problematiken den… fattade författaren Hjalmar Söderberg utmärkt bra och skildrar på ett suveränt sätt i sin roman , klassikern “Doktor Glas”! Man kan förresten streama filmversionen av den på TV- 4 play. Den har en för mig tidlös handling och är en intressant djupt psykologisk berättelse från 1905 om en ensam läkare i Stockholm.
Jag tror att en del kan tycka att den här berättelsen, själva produktionen, är för gammal och till och med irrelevant för vår tid. Det argumentet protesterar jag gärna emot, för jag påstår att vi i grunden var samma människor DÅ för drygt hundra år sen och med samma behov och längtan efter mänsklig KÄRLEK som vi är NU ! Och därför kan för mig inte en berättelse som “Doktor Glas” bli omodern.
För det som kommer från det djupaste av oss, kan för mig inte ens komma i närheten av ytligheter som att vara ” omoderna, töntiga eller förbrukade” för det är känslor i samarbete med starka universella energier som jag vill påstå är av odödligt virke !
Och till den som inte läst den här boken så säger jag bara: läs den, eller se filmversionen eller både och, för då väntar dig en tänk – och kännbar upplevelse!
En av våra allra bästa klassiker där Söderberg låter bokens huvudkaraktär på sitt sätt och utifrån sin ryggsäck, blotta den längtan efter mänsklig kärlek som finns i oss alla. Och som jag tror är kopplad till den livsviktiga överlevnadsinstinkt som ganska oförändrad har varit med oss i alla tider genom människans evolutionära utveckling. Och det här är ett behov som i en människa ibland kan visa sig på ett oväntat och för omgivningen lite “konstigt” sätt för vi är inte bara människor, utan också individer!
Och det händer då och då att man möter någon som så uppenbart blivit offer för känslan av ett förväntat och alldeles ofrånkomligt krav på att vara LOJAL mot allt och alla. Vilket nog, tänker jag och det har jag upplevt, ibland till och med kan vara en arvedel av ett oläkt trauma från en förälder med samma jordmån för att odla den här ovanan. Och det kan verkligen tidigt bygga bo i ett barn och ställa till det och inte minst på relationsfronten som vuxen när det lilla inneboende barnet aktualiserar en gammal konserverad kärleksbrist.
Och när den grundläggande bristen då spökar och förstås fortsätter störa en vuxen människas försök att etablera en normal och vettig relation, då blir det lätt problem som ställer sig i vägen för den kärleks- näring som kan göra underverk.
För har man inte själv den här insikten om såna här samband och inte förstår, eller inte är van vid det här subtila känslospråket som skickar såna här signaler till oss, så hittar inte ärendet oftast inte fram, misstolkas eller förblir oläst. Och det kan då paradoxalt nog hindra kärlekens kraft att göra tjänst i en människa, fast man inget hellre vill…! Antagligen för att så många oläkta sår gör allt för ont och så ofta fortsätter att ropa efter ro och läkning men tids nog inte får svar.
I den här komplexa problematiken så tror jag att vem som helst i längden kan tappa bort sig själv, sin självkänsla och sin gränssättning. Och med det förlora styrkan att fritt uttrycka egna åsikter och värderingar och i värsta fall… också sudda ut egna behov och normala anspråk på liv och utrymme. Då är risken stor att man kan gå miste om själva meningen med tillvaron och det är lika sorgligt varje gång det händer en människa, för det är som att indirekt, rent mentalt ha tagit livet FRÅN sig själv!
Mellanrums – skapet är en hård klämma som slår till ordentligt och en plats där jag tror att människor ( oberoende av kön) som inte blivit sedda och älskade tillräckligt, är överrepresenterade och lättare hamnar. Det sambandet är inte svårt att förstå tycker jag. Och de här människorna behöver verkligen räddas ur den här farliga fällan och bli älskade SEDDA och uppmärksammade bara för sin egens skull!
Och för essensen av SINA egna fristående egenskaper och kvaliteter, och med behörigt avstånd från jobbet som stöd åt en del självuppfyllda egocentriker i gruppen av medmänniskor! För som sagt…ett mellanrums – skap kan för någon ibland bli livsvarigt och vara lika tärande ensamt, isolerat och utestängt som ett utanförskap, fast man hela tiden är i möten med andra människor!
