Jag vill påstå att den viktigaste relationen är den man på djupet har till sig själv för den definierar en och påverkar väsentligt förhållandet till både människor och djur!

Tro aldrig någonsin att du gjort någon annan besviken genom att bara vara dig själv! 

Det vill jag börja med att säga, för i den villfarelsen hamnade jag själv ganska ofta som ung och grön, på grund av brist på självtillit och ett sviktade självförtroende. För jag var då dålig på att ge omsorger åt förhållandet med mig själv. 

 Och jag skulle vilja säga att när vi föds och tar vårt första andetag utanför moderlivet, som jag ser det då går in i den allra första graden av vår identitet som autonoma varelser och då också faktiskt inleder det som ju är vår viktigaste relation! 

Den som vi livslångt har till oss själva, det oavvisliga förbund – det band som  jag tror av naturliga skäl till stora delar bygger oss som människor. Det förbundet är antagligen, för varje individ fullständigt unikt och lika starkt som det är svagt… och förmodligen, näst intill gränslöst elastiskt. Eftersom vi då och då hamnar i pedagogiska situationer där vi måste träna på att vara BÅDE starka och svaga, segervissa och sårbara. 

Och det är i sammanhanget lite intressant att begreppet “förbund” i en del religiösa sammanhang innebär ” ett heligt löfte till Gud” och då förenat med vissa förpliktelser – skyldigheter. Och det väljer jag för min del att tolka som att det hör ihop med medvetenheten om att försöka göra sitt bästa för att vara en bra, välvillig och hygglig medmänniska. Och i min värld är det lika med att också vara god mot sig själv och den Gud som man kanske tror på . 

Men för att återgå till den där, som jag tycker så viktiga fundamentala relationen man har till sig själv, så är det för mig ett livslångt åtagande att vårda och värna om den, vilket inte alltid  är så lätt eller komplikationsfritt det vet jag minsann av egen erfarenhet. 

Men jag brukar som en hjälp fram på den vägen ta mig tid att nästan…varje dag lyssna till mig själv och ibland ställa en och annan uppriktig fråga om VEM jag egentligen vill vara och VAD jag VILL med mitt liv och mina relationer. Och om jag verkligen är SANN mot mig själv i mina val och trogen mina värderingar och övertygelser. 

Det här har visat sig vara en bra kompass som jag faktiskt kan lita på om  jag håller den vältränad. Och är man van att känna igen sin egen självständiga, sanna röst och lyssnar till den, så blir det också lättare att både respektera och tycka om sig själv, och det är ett oslagbart ingångsvärde i alla andra relationer! För det stärker självkänslan och ökar motivationen att förstå, tycka om, respektera  och älska andra. Och det gynnar våra mellanmänskliga relationer, det band som för mig är det näst viktigaste efter relationen till oss själva.