Vad är vi människobarn om inte i flera bemärkelser… resenärer PÅ VÄG genom ett antagligen oändligt universum – genom – och vidare förbi, mängder av milstolpar av förkovran och utveckling…! Och det här landskapet ser förstås olika ut med varierande pris och väldigt olika framkomlighet, och ibland tycks det “lätt som en plätt” medan nästa tur kan vara både svår och hård och rent hopplös.
Jag tror faktiskt att de mest avgörande utvecklingsfärderna de gör vi nog inte alltid i eget sällskap, utan ibland tillsammans med andra som är ute i samma ärende. Och att det, mer eller mindre medvetna samarbetet, då ger en ÖMSESIDIG knuff framåt genom insikter och vetande i varandra. För det visar sig gång på gång, har jag märkt, att vi ibland behöver någon som hjälper oss att så att säga, “ta bladet från munnen” och bokstavligen säga ut saker och ting för att sen därifrån gå från ord till handling!
Och då RÖR vi ofta vid det som skrämmer och får konfrontera sanningar som vi av olika anledningar har blivit blinda för. Och min tro är att när det känns som allra svårast och man bara vill fly bort från allt, DÅ står vi med stor sannolikhet precis framför den dörr som bara väntar på att bli öppnad och som leder till en ny och spännande fas av lärdomar och utveckling. Och att ljuset och glädjen alltid finns någonstans på den där vägen som väntar och som är själva målet för resan!
Antagligen finns det goda skäl till att vi inte alltid känner oss starka och initiativrika eller fullt rustade att kunna tyda tillvarons olika färger och nyanser, och då behöver vi förmodligen hjälp med nya fräscha verktyg, och ibland får det av någon utifrån som kan stärka vår utrustning. Men det är långt ifrån alla…som helt lätt kan släppa in någon annan i sig själv och med det behöva släppa kontrollen över det mest privata, när man då släpper rustningen och blottar sina känslor och visar sin sårbarhet.
Och det ÄR… fullt mänskligt och inte det minsta konstigt, att vara rädd när man med öppna ögon göra jungfrufärden och för första gången verkligen SER de sår och stigman som man helst vill glömma och inte kommer över.
Och det är antagligen DÅ…som vi behöver vara öppna för att “ensam inte alltid är stark” och samtidigt… också vara noga med med valet av hjälpare och rätt hand att hålla i under den här resan. För landar en sån person vid precis rätt tillfälle i ens liv kan det bli till en ren välsignelse för det fortsatta livet / liven…! Men man ska veta att det finns människor som vid rätt läge känner att de vill göra en sån här färd mot läkning och utveckling ensam utan medresenärer, och för vilka det visar sig att de klarar det alldeles utmärkt, och då tror jag att intuitionen har visat fram till rätt beslut och att det var så det var menat!
