Jag avskyr verkligen det gamla vidriga uttrycket “oäkta barn” och hur det, inte minst utifrån gamla härskande religiösa dogmer – “sanningar” om ogifta mödrar och barn födda utom äktenskapet… så orättfärdigt smutsade ner dem båda och att ett barn så ofta så grymt togs ifrån sin mor !!! Och jag vill lyfta fram minnet av och postumt ge min varmaste medkänsla till precis ALLA oskyldiga barn i vår delvis, ganska mörka historia, som så fel och orättvist har betraktats ur det här orättvisa perspektivet! Och den här benämningen borde banne mig suddas ut från alla de ställen där det en gång skrevs ner av en inskränkt “oäkta människa..” utifrån den då förväntade och vidriga människosyn som då var fullt accepterad bland människor!
Min man Jans pappa hette Eric Danell och föddes 1886. Hans liv var lite av en saga… då hans mor av nödtvång så sorgligt tidigt tvingades lämna bort sin lille Eric, och jag kan alltför väl tänka mig hur smärtsamt det måste varit för henne. Och det här var inte ovanligt för den tidens unga mödrar som kom från så kallat “enkla förhållanden”. Och i pappans liv och familj fanns tyvärr ingen plats för honom, men ett visst ekonomiskt stöd, som fick betydelse för studierna gav han ändå sin “oäkta” son. Men den lille pojken hade turen att få växa upp hos en kärleksfull fostermor i Härnösand och kom sedan att få ett långt, lyckligt och framgångsrikt liv.
Jan sökte i sina gömmor efter en bok som hans pappa skrev och utgav 1955, men kunde inte hitta den. Men nätet är ju en guldgruva också när det gäller gamla tidsdokument, så vips, hade vi hittat flera ex.! Eric Danell skrev ett flertal böcker och komponerade även musik. I boken “Lärda lektorer och Spotska gymnasister” skriver han om en konflikt mellan elever och lärare vid Härnösands gymnasium 1823. Här tog han själv studentexamen 1905, blev lärare i tyska och historia och rektor vid Skönviks högre folkskola och senare vid Timrå Samrealskola.
Han var också under många år ledare för manskörerna i Skön och Timrå, älskade musik och deltog bland annat som violinist vid den kända Baltiska utställningen i Malmö 1914. Eric dog 1978, 92 år gammal, och var in i det sista verksam med att komponera musik och färdigställa olika skrivprojekt, ljus över hans liv och minne. Tänk vad lite tur… och mycket kärlek kan göra för ett litet utsatt barn och dess framtid, skapa fina minnen och tillvarata begåvningar i en människa…! Och jag tänker med kärlek på alla de barn i vår historia som INTE hade samma tur som Jans pappa, och för vilka livet förblev en uppförsbacke… och skickar en kärleksfull kram dit där de nog nu finns ovan regnbågen och bortom måne och stjärnor!
Hej Ann. Jag heter Lena och har en dement man . Min man Kalle började bli dement redan vid 53år diagnos fontallobsdemens många svåra år. Idag är han och jag 71år och han bor på ett äldreboende, jag mår bra idag och har efter allt det svåra som jag och våra 2 barn har gått igenom under dessa 15 år med hjälp från Anhörigsenter och Demensföreningen i Härnösand.
Hej Lena! Jag läser med stor medkänsla det du berättar och tror att jag kan förstå hur svårt och smärtsamt det
här har varit för dig och barnen, det är ju verkligen som att förlora en älskade människa men att den fortfarande lever
och är så förändrad. Jag har jobbat många år i demensvården och jobbade hårt för att förbättra förståelsen och verktygen
för de här människorna och deras anhöriga, för deras öde berörde mig verkligen. Jag hoppas innerligt att du nu har det bra
och tar väl hand om dig själv och kan läka de känslomässiga sår som en sån här tragedi ger, för det är ju oerhört smärtsamt
känslomässigt att se en älskad närstående brytas ner bit för bit, och särskilt så tidigt i livet. Och jag hoppas att din man
bor på ett bra boende och är så trygg han kan bli i sin sjukdom.
Du får när som helst höra av
dig till mig om du vill prata eller behöver lite stöd!
Tack kära du för du gav mig förtroendet och berättade, en stor och varm kram till dig!