Det måste få vara tillåtet att ibland få hoppa ur rollen som alltid positiv, glad och bekymmersfri och tillfälligt landa i att vara lite smådeppig och ibland faktiskt vilsamt låg och inåtvänd!

Ett fåtal, om ens någon enda, bland oss dödliga felbara människor, kan väl med full trovärdighet vara den ständigt leende, glittrande glada och obekymrade. Och kanske landar vi därför ibland i en lättare form av missmod, eller gör i en högre grad av det sinnestillståndet, och i bästa fall tillfälligt, ett nerdyk i en mörkare nyans av tillvaron. 

Eller så vilar vi då och då upp oss i ett NEUTRUM där man kan känna sig hemma i ett lagom energikrävande MELLANRUM där emotionerna just då inte kräver så mycket av oss. Det här är  lyckligtvis för de flesta av oss tillfälliga och ganska kortvariga dippar, som jag faktiskt tror är den INBROMSNING som kropp och själ gör tillsammans när de känner att vi far för fort och farligt blinda fram i tillvaron. Av omtanke om oss för att vi INTE ska hinna fram till någon som helst vägg där vi kan köra rakt in i och krascha och kanske…för att vi ska påminnas om att vi INTE bara är värderingsbara utifrån allt det vi gör och det som blir ogjort! 

För kropp och själ är den suveräna duo som känner sin ägare och vet våra gränser och som tidigt känner av när orken sinar och krafterna i oss börjar ta slut! Och det är förvisso så finurligt inrättat att de har en bra beredskap för det ingripande som just då och för olika människor, passar bäst och som funkar effektivast förebyggande. Och för att sammanfatta det här, så vill jag säga att jag tror… att det nödvändigtvis inte alltid behöver dra åt det negativa hållet att var lite deppig och ledsen. Utan att vi ibland till och med nog ska omfamna våra “bluesiga” dagar, och se dem som den nödvändiga vila och eftertanke som vi just då behöver. Och helt enkelt som ett stopp vid RÄTT hållplats INNAN det bär utför och man far vilse !

Men oro ångest kan ju förstås ha andra och mer djupgående orsaker, så är det ju verkligen för många av oss. Och vi har alla olika sätt att förhålla oss till det, eftersom det psykiska språket är personligt, komplext och nyansrikt och ibland svårt att tyda och framför allt, att svara på. Och det är ju inte konstigt eftersom det är ett högst individuellt signalsystem som kommer direkt och oförvanskat från vars och ens UNIKA KÄRNA och ALLTID går just den själens ärenden! 

Och jag vill påstå att det just därför, hur väl det än är menat, inte alltid blir bra eller landar i rätt hjälp, när någon  annan utifrån i ett sårbart läge stiger in i en människas orosområde och erbjuder sin strategi. För det kan i bland vara som att erbjuda sina egna skor till den som inte är i närheten… av att ha samma storlek, men som ändå i en slags desperation försöker ta på sig dem fast de inte alls passar utan bara ger mer skav i själen.

Vi gör olika, och alla orkar inte lika mycket gå på djupet för att bearbeta det som så oönskat infiltrerar  våra psyken och inför det ska vi ha all förståelse. Vissa människor springer långt, fort och ofta för att hitta lugnet och förstås för hälsoeffektens skull. Andra dämpar sin stundtals skenande känslomässiga puls med musik eller genom att sova, eller i ruset av någon typ av drog eller väljer ensamhet och kontemplation och finner ro  i det. Medan andra kastar sig ut i frekventa exponeringar av sociala sammanhang och känner tillfälligt lugn och en lindring bara i sällskap med många människor och i ständigt varierande sammanhang.

En och annan väljer att efter sin förmåga.. stänga av alla kanaler där känslor och oro kan ta sig in och ser genom det sin flyktväg, men till det höga priset av att ibland inte uppleva något alls… Jag kan förstå det, men tycker det priset är sorgligt för högt.