Redan i “går” var det… och verkligen i detta NU är det…tycker jag, ett väl motiverat läge att återerövra våra gamla, med människan jämngamla öga-mot -öga – samtalen! Att bokstavligen och med nävarna ta tag i den mellanmänskliga kontakten med full närvaro och på riktigt, och med mindre av alla typer av ganska distanserande skärmar! För vi behöver låta den gamla hederliga umgängesformen få bli mer konkurrenskraftig gentemot den teknikstyrda och med det skapa en sund balans mellan dom båda!
Och det säger jag inte för att jag är teknikfientlig, för så dum är jag faktiskt inte. Utan för att teknikens har sin plats och jobbar bra och effektivt där den är berättigad, och den bör inom vissa rimliga gränser fortsätta vara framåtsyftande, men den ska inte ta över allt mellan oss! För då försämrar vi förutsägbart… i vissa avseenden kvaliteten på den mänskliga kommunikationen, som väl är den viktigaste anknytningsmöjligheten som vi har mellan oss, och som också står nära den där gamla välkända överlevnadsinstinkten, som jag är så förtjust i att skriva om.
Människor har ju i alla tider kommunicerat med varandra och samtal i olika former har förts både högt och lågt men övervägande som ett direkt möte öga mot öga. Och i offentliga rum var det väldigt länge omgärdat av en viss diskretion och den personliga integriteten var med i bilden och den var viktig. För dom flesta såg sig då som ensam “ägare” till ett samtal och ville vanligtvis inte dela det med omgivningen i det offentliga rummet, förutom med dom som var direkt inblandade. Och dessutom… fanns fram till för några decennier sen en artighetsregel, en tyst och mycket vettig överenskommelse, som var grundad på en naturlig hänsyn till andra människor.
Och jag vill påstå att det rättesnöret med “lite vanligt hederligt folkvett” skulle behöva etablera sig på nytt i den offentlighet där många numera helt öppet torgför sin kommunikation på hög volym rakt in i omgivningens öron! För det har blivit gränslöst högljutt och sjukt högröstat på t.ex både tåg och bussar och i vänthallar, och i precis alla sociala rum och sammanhang, och till och med där det förut var förbjudet och närmast en dödssynd att vara för högröstad.
Men synen på det sociala övertrampet och på vad som i dagens samhälle är att “störa” har förstås förändrats i takt med att våra egon har vuxit, och då måste förstås rösten och behovet av att ta plats vara i paritet med det…! Men det är i min smak ingen särskilt sympatisk utveckling av mänskligheten.
Och vi har ju, överlag och inklusive jag själv… utvecklat ett slags beroende, men också som en varm och trogen vänskap, till våra telefoner. En kompis som många av oss har den mest nära och täta relationen med i dag i våra liv. Och den lille vännen ger oss, genom att alltid vara tillgänglig, bland annat möjligheten att träna på att bli allt mer “rappa i truten”, slagfärdiga och verbala, och i viss mån också, på gott och ont, GRÄNSLÖSA.
Och om man hårdrar det här lite… så skulle man kunna säga att vi, om den här självupptagen i oss fortsätter växa och ju mer avtrubbade vi blir, faktiskt balanserar på det som är gränsen till att bli grandiosa och utan övrig hänsyn, annat än bara till den egna personen! Och hur ser i närtid då visionen av det mellanmänskliga ut i ett sånt samhälle undrar jag…? Och har vi den mentala beredskapen för den nedgången av de humanistiska värdena och vad det skulle göra med oss …?
Men trots det här hyperkommunikativa samhällsklimatet, så har det i en annan mening paradoxalt nog blivit tystare… Och tilltalar man någon spontant riskerar man att få en konstig min tillbaka, som det vore fråga om ett rånförsök, ungefär. Mycket tror jag det beror på ett oroligare mer otryggt samhälle i det stora hela där vi naturligtvis då är mer på vår vakt. Men det har också fått en viss status att vara lite tuff och hård och skitstövlarna har fått ett helt annat och mer positivt anseende eftersom dom nog anses vara längst ifrån den föraktade svagheten. Och det som de flesta gör är majoritetens självklara seger, fast majoritetsbesluten inte alltid är så genomtänkta, men de blir fort okejade.
Fast det är ju så att vår bekvämlighet har ett pris, och valutan vi betalar med är förstås en mindre social närvaro och ett icke betydelselöst “tapp” av det där med just hyfs och fason och en krympande hänsyn till andra människor.
Och det här smittar av sig på andra sätt mellan oss, det är jag säker på… Jag moraliserar inte över det, men reser ett frågetecken kring VARFÖR det gått en avsevärd värdeminskning i att landa i en vardaglig, mänsklig ordväxling, (behöver inte nödvändigtvis vara ett längre samtal) eller varför vi inte så ofta tar oss tid att möta blicken i varandra eller bjuder på ett leende eller ett vänligt ord…? Det är som om de sociala kontakterna oftare sker på egna villkor numera och att det är ganska accepterat.
Förmodligen är stressen boven också här och naturligtvis är mobilen då lagom kravlös och energikrävande, och förstås avkopplande efter en jobbig dag. Och antagligen blir då ett interaktivt öga- mot öga -samtal på flera sätt för krävande för oss. Men jag undrar på allvar, om vi faktiskt håller på att glömma bort att det finns verkliga människor omkring oss där vi går fram…?
