Jag är som bekant en typisk känslomänniska som har svårt att mota bort mina emotioner “vid grinden”, för jag är sen första början svårt förtjust i att KÄNNA och jag trivs så utmärkt bra med det, för i det landskapet känner jag mig alltid hemma och välkommen. Men i grunden är jag också en typisk tänkare, en grunnare som gärna landar i tankebanor och när det då och då faktiskt, klickar till av progress där uppe i knoppen. Men det ska också sägas.. att ibland grunnar jag helt i onödan och till ingen som helst nytta och det kan vara lika roligt det med.
Och mellan de här polerna i mig råder det lyckligtvis ingen motsättning, för dom är vana att mötas i respekt, jobbar ihop och känner sen snart 69 år varandra mer än väl och vet att dom behöver varandra för att var och en, nå det bästa i själv. Men jag märker att det där att KÄNNA, det blir med stigande ålder, mer av att BRÄNNA och förbruka en del, till annat mer väsentligt, användbar energi.
Bränsle som jag många gånger behöver i den mer jordnära praktiken av allt det där andra som måste göras i den trygga, av mig älskade igenkännbara vardagslunken. Och jag börjar nu ganska motvilligt… närma mig den insikten att grubblandet kan vara rena lättjan och en tämligen överskattad sysselsättning, som ibland skapar en del inre dramatiska bilder med tillhörande onödig oro som därför inte alltid leder till sinnesro.
Men jag har märkt att ålder och samlade erfarenheter ( vilka båda är irriterande underskattade kvalifikationer i en människa i dag !) faktiskt kan stärka våra medfödda instinkter och tilliten till dom. Och min erfarenhet är den: att när instinkten når som högst så övergår den ibland i den fritt flygande magiska intuitionen, som glimtvis visar sig… kunna nå oanade höjder av immateriellt vetande!
