Bilden av den röda lilla stugan ( den här bilden är i sammanhanget inte autentisk) med paradisiskt ljuvliga omgivningar, där jag själv aldrig bodde, men som blev symbolen och den lite idealiserade sinnebilden av de bästa bitarna av barndomen. Den framkallar jag då och då och suger på som en go karamell, för det är ett sånt där typiskt minne som är helande och som påminner mig om betydelsen av att behålla sina drömmar och hålla hårt i tron på att man kan nå målet för en längtan!
Via släkthistorier och bland gamla anekdoter kan man tidigt via den muntliga traditionen och om man har öronen öppna, få veta en hel del om en och annan släkting. En människa från det förgångna som man själv, i utspädd form delar samma blod med, hitta en och annan likhet i och ibland till och med finna en symbolisk själsfrände. Som till exempel den där släktingen som var bra på att berätta, rolig som ingen annan och som inte sällan hade en del brist på filter och spärrar.
Berättelser om en kanske omvittnat, världsfrånvänd drömmare som hade svårt att finna sig tillrätta i den här världen. Eller kanske motsatsen i en beundransvärd, jordad pragmatiker och problemlösare med en genuppsättning som man kanske själv har delar av.
Och då och då hörde jag i min barndom om en “riktig bohem”, en släkting som jag ibland kunde ana… livslångt, oförstådd och misstolkad hade rollen som det svarta fåret. En karaktär som jag redan då faktiskt lite kunde känna igen mig i och förstod och postumt sympatiserade med.
Eller om han eller…hon som alltid ville tjafsa och småbråka för att stärka och hävda sig och som hade en “tendens” att titta lite för djupt i glaset. En karaktär som jag varken kunde eller ville hitta i mig själv.
Men det kunde jag däremot göra i minnet när den konstnärssjäl, med allvar i blicken och skör och känslig “som ett läkeblad” ungefär som jag själv, dök upp i min släkthistoria.
Listan kan bli lång och jag tror att egentligen vem som helst skulle kunna känna igen vissa karaktärer i sina egna släktingar långt efter att de levat och dött, och man kan önska att man hade kunnat få träffa alla dom som finns där på grenarna av ens släktträd.
Jag kan ibland höra ekot av när min mammas släktingar roade sig med att överträffa varandra med berättelser ur släktens ganska dramatiska, men också komiska förråd. Och det var tyckte jag, som om det hörde till att gamla släktingar skulle beskrivas lite grovt och stereotypt för att krydda upp berättelsen och skapa underhållning. Och i dag kan jag tänka att en och annan av dom nog i skenet av både över – och underdrifter, skulle vända sig i sin grav i protest mot en del mindre korrekta minnesrunor.
Men ibland känns faktiskt vissa personbeskrivningar om inte helt, men till stora delar som ett rent välbehag att höra om och då vill jag skicka ren kärlek bakåt till min historia!
Och jag blir berörd över hur starka och framåtriktade, så…målinriktade vissa gener är och hur dom kan placera sig i en sentida ättling. Och ibland så naturligt och bekvämt som om man själv vore en nutida kopia eller snarare en reproduktion, av en person som en gång såg till att föra släkten vidare och genom det så hedersamt gav mig och andra access in i den här förunderliga världen!
Och jag tänker att en sak har vi nog alla som lever NU och dom som en gång befolkade vår historia, GEMENSAMT och det är DRÖMMEN om FRAMGÅNG. Det önskescenario som vi med en het och innerlig längtan sätter vårt hopp till och fäster blicken mot. Med den skillnaden att vi utifrån olika förutsättningar definierar begreppet framgång så olika.
