Jag tror vi är många nu vuxna, som behöver prata om hur man har påverkats av att vara barn till en psykiskt sjuk förälder, och om hur den genetiska skuggan från barndomen kan ligga kvar över en människa och alstra ett omotiverat mörker, och stänk av självhat och oro, ibland ett helt liv!

Jag, tycker att vi måste kunna uppbåda modet att uppmärksamma och våga prata, mer om –  och med, alla de barn som växer upp med en psykiskt sjuk förälder eller annan närstående, och med de vuxna som har den erfarenheten! För det här sätter spår, skapar rädslor och raserar självbilder av en omfattning som nog inte alla kan föreställa sig! 

Och just självbildskadan och tvivlet på att vara ÄLSKANSVÄRD, det tror jag är det arv som man med ett sånt här trauma i bagaget betydligt oftare blir mottagare av  och sorgligt nog kan föra vidare till sina egna barn, oftare än den psykiska sjukdom som funnits i en pappa eller mamma. Av den enkla anledningen att man har den bakgrund som är en färdig – farligt och färdig grogrund för just det. För mig blev det just så OCH relativt sett så var det ju att föredra även om det inte var så bra det heller.

Men det som fortsätter laga och hela mig och som är min heltidsterapeut sen länge det har aldrig varit mediciner, utan allt skapande och alla kreativa jobb och sysselsättningar som jag kan omfamna under varje ny välsignad dag. Och en dag utan att tömma tankar och skriva ner det i någon form det är en förlorad och lite tråkig dag när jag lätt kroknar lite och ibland resignerar inför livets vemod. Och så lever jag av  och för kärleken till min familj och älskade barn – barnbarn. För till musiken, god och nyttig mat  skogen och allt som lever och andas där, och inte minst sånt man får skratta hejdlöst åt, och så alla fina, gulliga kloka djur, och mest av dom älskar jag HUNDAR!

Och vem vet tänker jag … hur jag hade klarat mig om jag inte hade kunnat känna all den här kärleken och det utbytet i mitt liv och om jag inte hade fötts som en lite udda fågel med en högkänslighet som förstärker min livskänsla gång på gång …?

Och det är kanske naivt av mig att tro och framför allt önska, att det vore lika hindersfritt att som vuxen och i ett retroperspektiv på sin historia, öppet kunna relatera till en mammas eller pappas psykiska sjukdom och vara öppen med det, om man nu väljer det. Och att det i rimlighetens namn då borde vara lika naturligt som att till exempel nämna arvet av ett gallstensproblem, besvär med migrän eller en tendens att gå upp i vikt, utan att känna ångest eller riskera att skapa dålig stämning när man stannar upp vid minnen av något sånt hos en förälder.

Men eftersom psykisk ohälsa av många fortfarande omgärdas av en ganska stor okunskap och genom den bristen för många blir “farligt” och ofta lika med  en “skrämmande sjukdom”. Och särskilt om den är bestående i en kronisk form så kommer det nästan ofelbart att bli stigmatiserat och ibland för en hel familj beroende på anseende och vilken social status den familjen har, det vågar jag påstå. Och det kan verkligen bli till hinder och en onödig tyngd i ryggsäcken hos ett barn som har sett det här på nära håll i en förälder  och som redan innan har svårt kännbara bördor att bära på.

Och att berätta om den här erfarenheten för att kunna avbörda sig är därför inget man gör så där spontant eller oövervägt på en bjudning vid vilket middagsbord som helst. För den tystnad som då kan uppstå och den accelererande spridning av besvärade miner som det kan ge i vilket glatt sällskap som helst, det är inget pris som jag för min del numera är beredd att betala bland kategoriskt fördomsfulla, oemottagliga personer för i ett sånt sammanhang är det sällan ens värt ansträngningen!

Och jag  vet att det faktiskt finns många med mig som bär med sig som tunnor med locken på och ända upp fyllda med mörka minnen, också en hel del sorgligt självpåtagen skam och många frågetecken och dubbla känslor. Känslor   präglade av en psykiskt sjuk förälders sätt att vara och skrämma och från att vara barn från en sån miljö. Människor som väljer att låta dessa hågkomster vila glömda och begravda, eftersom det kan väcka så…mycket känslor och oro att gå in i det landskapet och möta det som varit och farit – igen. Och särskilt om man öppnar sig utåt och riskerar att möta tystnad och oförståelse och med det bristande inkännande och till synes… noll empati. Den förlusten den vill man inte gärna ge sig själv om man inte har hunnit skaffa sig solida motargument, vet vad man talar om och är säker på sin sak.

För mig har känslan av att ha fått en hel del av min mammas ganska okomplicerade psyke, självkännedomen, ett öppet friskt sinne och lättsamma sätt, alltid varit trösten inför min rädsla och ångest för det eventuella arvet av min pappas sjuka gener, för den risken kalkylerade jag ganska tidigt med.

Men som tur är vetenskapen dynamisk och framåtsyftande och därför blir gamla medicinska antaganden reviderade! Och gamla teorier av det här ämnet är till delar nu motbevisade av den forskning som på senare år har visat att vårt sätt att leva och betydelsen av MILJÖFAKTORER faktiskt har en större påverkan på både vår psykiska och fysiska hälsa än de anlag vi ärver! Och att DNA och ärftlighet inte alltid dominerar, och den vetskapen kan vara till tröst för många anhöriga till psykiskt sjuka  med samma blod.

Och samtidigt ökar då förståelsen av hur den här ohälsan kan uppstå och visa sig i en människa och hur stora, djupgående påfrestningar kan bli en utlösande faktor. Och utifrån den kunskapen vidareutvecklas förstås både mediciner och andra behandlingsmetoder och kan nog också stärka det förebyggande skyddet genom just livsstil och inställningen till sig själv, omvärlden och själva känslan av meningen med livet.

Men man kan inte bortse ifrån det att ha vuxit upp i ett hem som präglas av en vuxen med en utpräglad mental ohälsa, för det är ofta ett rent helvete…och det skapar stor otrygghet och det sätter sina spår! Och frågan som borde ställas oftare och ägas mer av forskare är:

Vad händer med alla de BARN som har vuxit upp med en psykiskt sjuk, ibland våldsam och ofta dysfunktionell förälder? Och hur mycket ser och förstår vi rent allmänt hos varandra av det samband mellan den bakgrunden och annan ibland KROPPSLIG ohälsa?  Som ofta ganska typiskt…handlar om  autoimmuna sjukdomar.

Och hur många pojkar som är “bråkiga” och utagerande  eller/ och känslomässigt avstängda med den bakgrunden kan vi se, förstå och fånga upp och hjälpa INNAN tragedier  ibland sker …? Och här  menar jag att det finns det finns en förutsägbar koppling till att tidigt hamna i brottslighet och droger, just på grund av den underliggande mentala oro som själva ångesten för det  psykiska arvet… kan lägga grunden till, om pojkar inte söker hjälp eller blir sedda och tidigt får stöd för det.

Den risken löper förvisso kvinnor också, men den har hittills, traditionellt och under en lång historia visat sig vara betydligt mindre vanlig, medan kvinnor lättare hamnar i mer inåtvända problematiker, som till exempel ätstörningar och depressioner. Och jag tänker nu inte gå in på varför  jag tror pojkar, och män i allmänhet tidigt  förtränger och tiger om sina psykiska problem. Men jag kan återkomma till det för är inte så svårt att förstå tycker jag, och säkert många andra.

Apropå ärftlighet så behöver den på intet vis alltid slå igenom hos ett barn, det ska man veta och förstå! Men det händer att man kanske ärver den högkänslighet, liksom olika grader av den underliggande sårbarhet, men därutöver inget annat, av det som kan ligga bakom ett symtom bland flera andra, i en förälders sjukdomsbild. Och som då lyckligtvis… hos barnet blir den enda arvedelen, vilken faktiskt kan visa sig bli en tillgång på flera sätt och ibland faktiskt snudd på en gåva för någon.

Jag vill verkligen understryka att jag tycker det finns verkligt goda skäl att på olika sätt och i stort som smått, rikta fokus och starta upp flera bra informationskampanjer om det här nästan konserverat känsliga ämnet,  där ett förlegat synsätt för övrigt har gett access åt farligt många stupida fördomar och tanketroll i människor! Och det gäller då att med ett BÄTTRE vetande blockera den infarten genom att ta till sig kunskap, använda den och se till att ge den en fartfylld spridning!

Och inte minst, att LÅTA BLI att förbise den utsatthet och de svårigheter som ANHÖRIGA till varaktigt psyksjuka så ofta brottas med och som behöver ett större fokus, med tanke på både när – och framtid och de spår det här kan lämna hos dem!

Fortsätta jobba hårt för att mota bort alla dumma, ihåliga fördomar mot psykiskt sjukdom och med det också kunna motverka den eventuella skam som helt omotiverat kan ta plats hos närstående och bli en plåga! Och bland folket ingjuta MER kunskap om hur psykisk ohälsa kan visa sig, för att kunna förstå att vem som helst kan drabbas och hur det då kan kännas  också för de anhöriga och särskilt för ett barn.

Och om… den progressen växer sig starkare och tar sig fram ute i samhället, expanderar och når sina mål, så kommer betydligt fler uppväxande barn i familjer med den här allvarliga problematiken att  tidigt kunna hjälpas och avlastas i sina små hjärtan och slippa själsliga sår för både NU och FRAMTIDEN! Och inget kan vara viktigare än det! För det handlar i dag om de barn som är den uppväxande generation som ska ta över samhället och som har rätten till ett gott, friskt och fullvärdigt liv utan inre blödande sår!

Gudarna ska veta att den här angelägna ambitionen den ömmar jag verkligen för! Eftersom jag, liksom så… många andra vet vad det här handlar om. För det bor ett sånt barn i mig och för att jag själv under uppväxten tvingades åskåda dramat av att ha en våldsam, psykiskt sjuk pappa som hade sin hemvist och var fånge i utmarkerna av det mörka och snåriga, förvildade och skrämmande, främmande landskap där så många själssjuka har gått vilse och längesen lämnat allfarsvägen.

Och vi FÅR inte glömma bort de här barnen i dag i vårt “upplysta” samhälle, för vad händer i deras små spända uppväxande kroppar och oroliga hjärtan i detta NU och i FRAMTIDEN… i spåren av vad de här älskade medmännisko – barnens ögon  har sett och öron hört och som de allra flesta inte ens kan förställa sig ?