Det där med familjebildning det sitter djupt i vår ryggmärg och det kan bli fel när viljan ibland överträffar mognad och nödvändiga förutsättningar och då man desperat ” leker familj” och saknar täckning för den konstellationen

Vi människor är inte alltid kloka och vi har inte i alla lägen full koll på vårt omdöme och kan då själva skymma sikten mot en realistisk syn på vem vi egentligen är och kan bli… tillsammans med en annan människa i en relation. För ibland är vi av naturliga orsaker uppfyllda av känslor och VILL ju så innerligt gärna göra verklighet av en dröm och nå  fram till det mål som “alla andra” har nått fram till och inte minst, för att inför oss själva bevisa att vi  duger, håller måttet och är normala. Och i den statusen ingår sen långt tillbaka just att bilda familj och med det, vanligtvis också att reproducera sig.

Och i den ambitionen kan det ibland bli så att vi alltför orealistiska då stänger  av knappen till det konsekvenstänkande som bland en del annat, också måste vara på plats när vi gör våra beräkningar av saker och ting. Och inte minst gäller det när vi etablerar nya relationer som är tänkta att bestå och hålla över tid. Vi kan till exempel vara mitt i en brinnande förälskelse och långt ifrån både självinsikter och realistiska bedömningar, men mot ett egentligen bättre vetande och som förblindade, bara kör på.

Vi är… inte alltid kloka för då vore vi inte de fullständigt naturligt, felbara människor under ständigt pågående utbildning  som vi  sannolikt är ämnade att vara! Och just därför anar jag att vi “åker – på” våra smällar, eller ganska omedvetet, snarare dras till en del prövningar när vi är som på ett ständigt pågående träningsläger. Och jag tänker att det inte är så ovanligt att två av livet tilltufsade personer och inte sällan uppvuxna under svåra förhållanden, ganska tidigt går ut i livet och in i familjebildning för tidigt och för fort. Och många berättar om sin längtan efter att själva få skapa den trygga familj och goda förhållanden som de själva aldrig hade  och det också som symbolisk lagning och retroaktiv återuppbyggnad av uppväxten och barndomshemmet.

Och ett sånt här koncept med två unga såriga, ofta fortfarande blödande själar som inte har kunnat bearbeta sina trauman, skapar tyvärr sällan trygga eller harmoniska relationer och det kan bli särskilt komplicerat när det finns barn med i bilden. Och det är ju inte så konstigt eftersom det mycket väl då kan handla om två egentligen vuxna människor som fortfarande så sorgligt inom sig, har det lilla ledsna rädda barnet som ropar på hjälp och ger ohälsa. Och som tar så mycket kraft, energi och närvaro från det tidsutrymme som ett barn faktiskt har rätt att kräva att få vara i och dela med sina föräldrar.

Därför är det ganska förutsägbart att två personer som ännu inte har läkt sina gamla sår efter svåra upplevelser, med få undantag, faktiskt INTE kan stötta varandra eller bli starkare och mer harmoniska tillsammans och så småningom får en söndrad, kraschad relation. Men det finns par som ömsesidigt når insikter och motiveras att söka hjälp och med terapi kan hela och läka sig själva, och genom det KAN rädda sin relation som då kan bli varaktigt trygg och harmonisk för en hel familj, och jag blir så glad varje gång jag ser det hända!