Jag är, vilket alla som känner mig i någon mån nog redan har klurat ut, en “lättblödande” person som har nära till tårar när det gäller sorg och inkännande, men lyckligtvis har jag också samma direkta tillgång till alla känslor som skratt och mycket glädje och att kunna se det roliga i det som finns omkring mig. Det tycker jag är en generös gåva som en allvis natur ganska ofta verkar ge till utpräglade känslomänniskor. Det där att som en kompensation ha bara som en armlängds avstånd till det som balanserar upp motsatsen till sorg och mörker. Och det slår mig ganska ofta att det ju är en himla tur att det är så! För till mitt oroliga hjärta verkar det inte finnas någon dörr… eftersom passagen i det stora hela visat sig fri och oftast utan varje hinder och det är både bra och dåligt.
Och det här gör jag inga som helst anspråk på att sticka under några stolar med, det generar mig inte, ger mig inte “kindens rodnad” alls för det är så jag är född och det är min natur. Och det som aktiverar mitt inkännande med människor, djur och natur det behöver inte jobba särskilt mycket med för att det ska få mig att kroka arm med någon form av känsla som ofta leder mig in i ett brinnande engagemang.
Och det finns en bonus med att vara den lättrörda och kanske mer än genomsnittet känslomässigt snabbt, blödande typen, och det kan vara att man också lättare, som jag gör, tänder till och blir helt enkelt förbannad inför dumheter, orättvisor och missförhållanden i denna värld. Och den vreden är oftast produktiv eftersom den stärker ens civilkurage och då agerar man faktiskt lättare och med mindre tvekan eller ingen alls… till någons hjälp och räddning.
Men… för den skull är jag inte det minsta bättre eller “finare” än någon annan som kanske inte har samma eller liknande personlighetsdrag men som har andra värdefulla inre gåvor som jag saknar!
Och det ska sägas att det alls inte är min avsikt att på något sätt upphöja känslomänniskor eller försköna den personlighetstypen, som om man utrustats med någon typ av “extra – allt” paket som bara ger vinster! Sanningen är den, tycker jag, att den här sårbarheten också gör en ganska hudlös och några bra plåster eller någon undergörande salva för det, det har jag inte lyckats hitta på hittills, 68 år.
Men många med mig vet att det här ÄR inte alltid är komplikationsfritt eller lätt för det kostar på…och att det bokstavligen äter energi! För ibland så tar den där dyrbara inre bensinen SLUT för man har glömt att tanka upp sig själv eftersom man är så himla ivrig och älskar att vara i de här gamla härliga, invanda energierna och känna att man lämnar sig själv och sitt och går in i det som kan rör en annan människa och anar att man kan vara med och göra skillnad i någon form.
Och det här är…väldigt ofta ÄRFTLIGT och kan följas i generationer långt bakåt i en släkt, och inte sällan finns det på båda sidor hos föräldrar och där fick jag ett tydligt “BINGO” kan jag säga, med allt vad det kan innebära hihi….
