Jag undrar hur mycket dyrbar livstid som vi ganska motståndslöst slösar genom att ägna oss åt mellanmänskligt tjafs, småbråk och egentligen ganska lågintensiva, improduktiva småbråk, som vid närmare eftertanke inte har någon som helst inriktning eller poäng och än mindre ett mål!
Det hela är smått tragikomiskt men kanske inte mer dramatiskt än att en del av oss då och då bara behöver höja rösten, låta topplocket hoppa av – och liksom pröva våra kraftresurser, rensa luften och kolla om “takhöjden” för känslomässiga, ibland lite teatrala utspel är tillräcklig och fortfarande på plats. Och mer det, tror jag än att vi är ute efter ett mer konstruktivt, regelrätt gräl, som ofta har ett syfte och en hyfsad målbild och inte sällan kan vara ganska uppfriskande. Om vi ser till att under ömsesidig respekt faktiskt TILLSAMMANS komma i mål och till punkt med våra meningsskiljaktigheter.
Och det här skådespelet, eller utspelet det, får man väl ändå säga att vi med fördel ägnar oss åt därhemma, den plats på jorden där vi mellan våra välkända väggar är som mest trygga och där vi känner våra kombattanter som vanligtvis är familjemedlemmar och då oftast en livskamrat. Och i bästa fall är smågräl en kortare dynamisk process fram till en punkt varifrån alla inblandade kan enas och ser fram emot en förändring och något bättre efter att saker och ting har blivit sagda och klargjorda och ömsesidigt respekterade.
Typiskt nog så är det övervägande rena skitsaker, utpräglade obetydligheter – övervägande bagateller som brukar vara den gnista som tänder ett sånt här “tjafs”. Och som sagt, så är det I SIG inte sällan en pålitlig indikator på att någon inte mår så bra i en relation. Och då gäller det att som par eller i en hel familj, att ha mod och mognad nog att kunna se det och hitta orsaker och söka hjälp och läkning.
Och under mitt liv hittills har jag kunnat se, och det inte minst i mig själv, att frekvensen av det här förstås haft ett direkt och tydligt samband med, bland en hel del annat, vilken ålder jag varit i, hur jag har mått i det stora hela och förstås belastningen på jobb och därhemma. Men, och inte så särskilt överraskande, har den aktuella hälsostatusen i mina närmaste relationer nog varit avgörande och om graden av harmoni och balans har varit på plats där just då.
Och när jag nu har blivit lite äldre och gärna roar mig med att vara lite eftertänksam och kan kosta på mig att vara lite efterklok, och i takt med att jag betydligt bättre förstår tidens dyrbarhet och livets värde, så är jag också mer angelägen att ta vara på detta tillvarons GULD.
Jag har aldrig varit särskilt stridbar eller konfliktorienterad, snarare dragit mig undan sånt, med undantag för att skydda en utsatt människa eller ett djur. Och ännu mer väljer jag numera nogsamt mina strider och ger mig INTE in i mer eldfängda diskussioner om det inte är värt en rimlig känslomässig investering, eller uppenbart inte prognostiserar det bästa för alla inblandade.
