Det där att kunna samexistera har sen tidens begynnelse varit människosläktets huvuduppgift och själva förutsättningen för att allt det andra som vi har ansvaret för och som måste bli gjort och hållas i rullning

Evolutionen är en tålmodig verksamhet som långsiktigt och med visdom jobbar på att säkerställa DNA- kedjornas fortlevnad och har med det sin sinnrika byggplats inom ramen för ärftligheten i människan och allt det andra levande. Men det ska sägas, för det är verkligt intressant tycker jag… att det förutsätter att det finns en variation av individer för att kunna ge olika förutsättningar vid det naturliga urvalet. Vilket ju ger en förståelse för aktsamheten inför alla former av inavel i olika populationer av levande varelser. 

Och på så väl individnivå som i den kollektiva utvecklingen strävar vi efter progress och förfining av våra egenskaper och det i likhet med allt det andra som bär på Varandets puls och hjärtslag. Och förutsättningarna vi har är förstås olika och resultatet faller därför olika ut och hur mycket tid vi behöver på oss skiljer sig naturligtvis också åt. 

Men utveckling, framsteg  och anpassning omfattar också som en given sak samhället och områden som teknik, politik, arbetsmarknad, kultur och religion och en hel del annat. Men den uppgift som sen urminnestider har lagts i människans famn som den antagligen viktigaste måste väl ändå vara den att SAMEXISTERA som människa bland andra människor på ett sånt sätt som förädlar oss och gör all annan nödvändig utveckling möjlig!  

MEN… tyvärr har vi trots allt som ändå talar till vår fördel inte alltid lyckats så bra med det! Men det sägs ju att “övning ger färdighet” och vi har trots allt kanske inte övat färdigt på att vara människor, som människor, bland människor för det gnisslar och kärvar fortfarande mellan oss. Och jag tror att FRIDEN i våra hjärtan den kommer först när vi uppnått den fred på jorden som vi så innerligt önskar oss och den tycks dröja. För freden måst komma före den frid som behöver bygga bo i varje hjärta!