Min unga, vackra snälla och aningslösa mamma blev som förtrollad och såg inte att det var en “ulv i fårakläder” och inte den prins hon drömde om som satte sina vassa klor i henne och tog över hennes liv och förstörde det!

Under den sköna skuggan av det som troligtvis är vårt äldsta äppelträd, tittade min dotter och jag här om dagen på några gamla gulnade foton på mina föräldrar från tidigt 50 – tal, precis före dom skulle gifta sig, vid deras “björkedrag” (en gammal och nu utdöd småländsk tradition” och innan jag var långt ifrån född eller ens påtänkt. Och jag sa till Johanna att jag inte kunde förstå att hennes mormor kunde falla för den man som sen blev min far och hennes morfar, och som tidigt visade sig vara långt…ifrån en drömprins och vad beträffar inre egenskaper snarare den fulaste av grodor. Och förresten… förlåt alla fina gulliga grodor för den missvisande jämförelsen…ni är bäst och bra mycket mer godhjärtade än många människor, så puss på er!

Min dotter svarade mig att “det var i alla fall bra på det sättet att du kom till världen och blev min mamma.” Ja så kan man ju också se på saken sa jag och blev ganska rörd.  På dom här bilderna nedan ser jag en 22 – årig flicka vacker son en av dåtidens filmstjärnor och inte utan anledning kallades  förresten min mamma Marianne för “Hultsfreds Ingrid Bergman”. Och lika fin som hon var  på utsidan var hon på riktigt.. i sitt inre, och det har jag fått höra av så många människor som minns henne. 

Men tyvärr var hon också alltför godtrogen och för snäll och inkännande för sitt eget bästa. Och jag tror att hon, liksom en hel del andra kvinnor, också hade en dragning till män som var lite spännande, särskilt talföra och charmiga, till synes självsäkra men klart narcissistiska och onekligen åt psykopathållet till sin läggning. 

Och antagligen var det därför som hon utifrån sitt unga hjärta “föll i farstun” för min demoniske far. I min snygga godhjärtade mamma såg han sitt lämpliga offer och hade alltför snart… trampat på, förnedrat – och försvagat henne till den grad… att hon var precis så livrädd för honom som var hans mål och avsikt. Och vid den ödesdigra, avgörande tidpunkten både började och slutade så sorgligt mycket i mammas unga liv. Det liv och den framtid som kunde ha blivit sååå annorlunda och både lycklig och framgångsrik, för Marianne Ohlsson för hon var både intelligent, framåtriktad och framåtdriven.  

Men där och då… tog hennes elaka make över ALLT i hennes liv och vardag och styrde ALLT där förekommande med sin kalla järnhand! Hon tilläts förvisso gå till sitt arbete, men utsattes för svartsjuka utfrågningar och straffades under våldsamma former gång – på gång för det hon aldrig hade gjort! Och det gör ont i hela min kropp när jag tänker på hur det här satte djupa spår och SÅR i både mig och mamma. Och att det sannolikt blev det livslånga trauma som sen utlöste mammas mångåriga, för alla inblandade, svåra alkoholism. Ett missbruk som kom att kosta henne livet med en söndersupen kropp som en mycket svår följd av det. 

Och det är något av det värsta man kan uppleva som barn att med så många dubbla smärtsamma känslor som ilska, kärlek, tycka -synd – om, förtvivlan, skam  och rädslor, se en älskad förälder  gå in i ett missbruk, förloras långsamt och till stora delar gå in i personlighetsförändring och att INGET kunna göra! Det är en vanmakt som är svår att beskriva och nära nog outhärdlig att uppleva…! 

1954, tre år efter bröllopet, kom jag… och jag tror att ingen som helst kärlek fanns kvar i mamma då. För hon hade redan erfarit så mycket av min fars sjuka beteenden och var fullständigt livrädd för honom och förbrukade all den tid och energi som hon hade kvar efter en hård arbetsdag på kontoret där hon jobbade, för att behaga honom på alla sätt och bortom alla gränser… Det bevittnade jag alltför många gånger som barn och jag typ “gick sönder” varenda gång, men lärde mig som så många barn med samma erfarenheter, att plocka ihop mig och laga mig själv varje gång och i första hand för min mammas skull. 

Men faktum är bevisligen… att man inte håller, att man inte har… material nog, inte tillräckligt med ork, för att kunna återskapa sig själv och bli tillräckligt lagad  fysiskt och psykiskt OCH rent existentiellt, HUR många gånger som helst. Och går man då som barn över den gränsen upprepade gånger då får man, i värsta fall, hålla på med den lagningen av och till hela det vuxna återstående livet.  

 

Och det här MÅSTE man söka för och få en riktigt bra hjälp med, annars LEVER man inte på riktigt utan försöker…bara existera dag för dag…! För en självbild KAN restaureras och återställas, och en människa om än kvaddad och sårig…KAN blomma och stråla igen! Och genom det kan någon räddas, det är fullt möjligt om man bara inte låter sig skrämmas till tystnad!

 

 

Och jag är övertygad om att alla dessa negativa energier påverkade mig vid själva befruktningen och under fosterutvecklingen, och har påverkat så många andra små oskyldiga foster genom historien, och redan där lagt grunden till många “akilleshälar” svagheter och både psykiska och fysiska sårbarheter som senare visat sig i en människa.  Och jag blev under min barndom vittne till sånt som jag varken då eller nu, inte långt ifrån 70 – år senare, inte trodde att någon enda människa kunde… göra mot en annan människa, och definitivt inte…mot sin hustru, eller låta sitt enda barn se och lida av. 

Vi människor gör ibland val och inte sällan rent avgörande sådana mot ett egentligen bättre vetande och trots att saker uppenbart pekar på varningar om fara och farligheter. Och är man då som min mamma redan skadad av brist på trygghet under dom känsligaste åren i barndomen, och har man som hon hade, varit utsatt för sexuella övergrepp och i hennes fall sjukt nog.. av den biologiske far som hon mot sin vilja under några år av olika omständigheter tvingades bo hos, och där hon också fick utstå avsky och “svartsjuka” från en elak styvmor. Då påverkas helt förutsägbart SJÄLVBILDEN destruktivt och man tror efter ett tag på allvar… att man inte är värd något bättre än det som bara plågar, gör ont och skrämmer och står ut med att straffas.

Det här var händelser som redan hade satt djupa och smärtsamma sår i lilla Marianne och mörklagt hennes från början ljusa självbild. När… hon i desperation och förtvivlan till slut… en varm sommardag livrädd, rymde springande, och som hon har berättat genom skogen och åkrar och ängar den långa vägen till sina släktingars räddning. Dom var nämligen maktlösa eftersom min biologiske morfar var en tongivande kommunpolitiker och hade makten att med smutsiga, orättvisa skäl hävda sin juridiska rätt som far och fick tillfällig vårdnad till min stackars mormors förtvivlan, den kvinna som han gjort med barn och som han svek i princip vid altaret… när han bara inte dök upp till deras bröllop! 

 Det här sveket som blev en skam och ett kännbart trauma för min fina mormor som så typiskt på den tiden i slutet på 1920 – talet fick stå där ensam med en kvinnas skam över vad en oförskämd man faktiskt hade gjort! Det påverkade förstås mamma som då var ett litet foster i mormors mage. En känsla som en mor omedvetet nog fortplantar till sitt ofödda barn som mycket väl kan födas in i ett litet frö… som sen  under uppväxten utvecklas till en diffus, oförklarad identitet av att sakna sitt fulla och rättmätiga värde och som känner skam över vad andra har gjort en. 

 Och genom det kan en känslig människa som min mamma var, bli ett lättfångat offer för en svag och omogen man med psykopatdrag och psykisk sjukdom som min far hade. Som en FÄSTING… i den insektens allra värsta betydelse och för alla andra levande varelser var han, och ingen kunde hindra den djävulens framfart, för han gjorde alla i vår närhet rädda, inklusive mammas stora, icke…ovetande släkt som blev som lamslagna. Jag berättar om det här igen just för att varna alla kvinnor och faktiskt en och annan man, för den här luriga manipulerande människotypen som från första stund av en bekantskap kan skapa sorgliga tragiska ruiner i relationer och hos så många i sin framfart! 

Och för att säga att det GÅR att med ett  modigt, ärligt och öppet rop om hjälp nå en räddning, och det önskar jag ALLA på den här jorden som behöver den!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *