För mig har det alltid varit förenat med ett visst vemod och en del hjärte – smärta att gå på en kyrkogård eller bland vissa, riktigt gamla hus. Men, jag känner också med en stor tacksamhet för det som varit och över de människor och djur, som en gång med skiftande liv och olika öden har funnits bland oss i våra liv och på vår jord.
Och jag vet att jag redan i förpuberteten frågade mig VAR all den kärlek tar vägen… som människor och djur har delat och utväxlat, känt och lyckliggjorts av, och hur alla dessa så förunderligt starka energier liksom, får plats i vårt universum. För jag var redan då helt övertygad om att kärlekens alla uttryck och yttringar är ABSOLUT odödliga och ett verk skapat för EVIGHETEN och av högre krafter uttänkt.
Först ett antal decennier senare och något äldre hihi… tycker jag mig faktiskt ha kommit något slags svar närmare, det svar som jag för min del, men kanske inte alla, kan se som sannolikt. Och jag tror att precis som det så vackert och generöst tycks finnas ett obegränsat utrymme för kärlek i varje djurs – och människas hjärta, så finns det nog också, TOTALT sett, plats för all den cirkulära kärlek som föds, njuts och saligt genomlevs. Liksom för den som tar slut och inte längre kännbart finns i våra liv, men som sannolikt ändå fortsätter att existera och göra tjänst i oss…!
För kärleken är som jag ser på den, EVIG, helt omöjlig att utsläcka i sitt fundament och Varande, och de kraftfulla energier som fortsätter att leva, verka och påverka oss i ett sorts, som jag tycker fullt begripligt ÅTERBRUK! Och har man har den övertygelsen då tror jag att man också lättare kan ge all kärlek full aktning, respekt och acceptans. Och kan se dess DYRBARHET hur den än ser ut, och i vilken form den visar sig i både det egna och andras liv.
Och att man då faktiskt blir mer aktsam om den i sin tillvaro OCH kan värna mer om de människor som faktiskt inte har eller får kärlekens gåva, för såna människor har det sorgligt – mycket sorgligt, alltid funnits. Och varje gång jag hör eller läser om en sån olycklig person, så rör jag trots en hel del som faktiskt visar på det, vid frågan om det i det stora hela verkligen existerar…en Gudomlig rättvisa?
För FINNS den som lever vad vi betraktar som “vanliga hederliga liv” och som INTE ägnar oss åt att göra illa djur och människor och inte vill göra världen sämre, som INTE…förtjänar att få ta emot och ge kärlek…? NEJ, absolut INTE blir mitt svar på den frågan! Och jag lämnar för övrigt helt öppet för att de som VILL nå förändring och bättring och vars sinnen av nån anledning blivit skadade och blockerade, ska kunna öppnas upp mot en räddning, FÖRSTÅS med hjälp av kärlekens läkande kraft!
Och jag tror att var som helst – och i vilket levande väsen som helst där kärlekskraften har verkat och gått fram, där är för evigt helig mark, och att all kärlek är omöjlig att tillintetgöra för den är maximum av alla helighet, och genom tid och rum lagrad, hållbar och fullt tillgänglig och brukbar på nytt om – och – om igen!
