Jag högaktar verkligen och tackar alla som uppmuntrar sin omgivning och som i välmening tipsar om att “leva i nuet och stunden” m.m. För det kan faktiskt göra skillnad för en ledsen och uppgiven människa som behöver lyftas upp ur mörker och förtvivlan. Och det tilltalet kan… om det är kommet från ett varmt hjärta, ge en förtvivlad och ensam själ en stark känsla att ha en TILLHÖRIGHET i denna värld!
Men vi människor är olika och SER antagligen därför lika olika på livet hur det än ser ut. Och jag vill påstå…att det nog inte finns några universalmedel, inga generella tilltal eller heja – på rop som funkar, för alla människotyper och situationer när det gäller att få en någon att tänka om och byta spår.
Och framför allt inte när det kommer till att hitta en gnutta ljus och en närvarande välbehagskänsla för den som i värsta fallet lever helvetet på jorden i olika grader, när den människan kanske ser eller hör, en käck och präktig, men vänlig menad uppmuntran till att “ta vara på livet och se det positiva i ögonblicket” när varje ögonblick är en plåga och man är fångad i den.
För jag vet själv att HOPPET om en förändring och hjälp och räddning det är oftast allt annat än nära, när man har det svårt och särskilt när det bara fortsätter. För det hoppet det ser man, och inte sällan med en viss desperation… bara i den FRAMTID som man ber om och önskar så innerligt, att man ska få uppleva och ska komma till ens räddning!
Och därför är det förstås betydligt lättare för den som lever i mer skiftande, naturliga ups- and – downs av tillvaron och som redan har tryggheten i sin famn, att kunna leva i nuet och glädjas i stunden och särskilt för de som redan HAR upplevt livets solskensdagar och som kanske till och med har fått uppleva varaktig LYCKA i den mening som det är för olika personer.
Men för den för vilket livet hittills varit en tuff resa med stopp och uppehåll vid många härdande stationer där problem, hinder och svårigheter bor, så kan det här tilltalet naturligtvis kännas som en omöjlighet och ett skämt, eller till och med som ett hån, och fram för allt… ett omöjligt tillstånd att nå i sig själv. Men Gud bevare alla som är snälla på riktigt och stöttar och peppar sina medvarelser, för det gör som sagt stor skillnad i den här föränderliga världen!
