Drömmar är så fantastiskt intressanta och de TALAR till oss hela tiden på olika sätt! Och utifrån vad jag har erfarit så tror jag att de, bland många andra specialiteter, jobbar specifikt TEMATISKT i oss människor. Och det är en sån vacker och rörande tanke. Men… ett andligt verktyg som kan vara riktigt tufft att stå under när man sover och är som mest värnlös, öppen och sårbar, men också som mest mottaglig under nattens sömn.
Och förstås… är det just DÄRFÖR som det sker då och ingen slump! Antagligen för att vårt cerebrala, analytiska försvar och motstånd då väsentligen ligger nere. Till förmån för igångsättningar av emotionella, mentala alldeles nödvändiga processer där vissa rationella bedömningar skulle kunna hindra eller senarelägga dem, eller allt för mycket ekonomisera och bortse från de intuitiva, vägledande känslorna i oss!
Jag har alltid haft mycket och starkt kommunicerande drömmar och under hela mitt vuxenliv har jag märkt att mina nattdrömmar då och då liksom… följer ett tema, där ett särskilt ljus riktas på ett ämne, ett infekterat problem eller på funderingar och frågor, som jag på något plan känner igen i mig själv och i mitt liv.
Det här är ju i sig inget konstigt för så funkar ju drömmar, de är ju som ett emotionellt högfungerande inre maskineri, ett reningsverk med exceptionellt bra bearbetningsfunktioner, det har man ju förstått. Och det visar sig allt mer tydligt ju äldre man blir tycker jag, för då har man samlat på sig en hel del material som den här reningsapparaten kan sätta tänderna i, tugga i sig och göra sin tjänst.
Men det är inte det jag tänker på, inte det typiska, utan för min del, på de nätter med drömmar som med all önskvärd TYDLIGHET… visar att de tänker stanna kvar och jobba med omsorg. Och det går inte att ens i själva drömmen, INTE fatta att själva scenerierna har ett syfte vill, säga en något och har ett ibland, ganska angeläget ÄRENDE och bildligt talat tar en i armen, ganska hårt faktiskt.
Såna nätter är det som jag badar i jobbiga, starka, märkligt främmande, men ändå i någon mening gamla bekanta energier, som agerar i alla tonarter och kulörer och som ibland kan utveckla sig till rena stålbadet, och det känns på det stadiet som man bokstavligen går sönder och är bortom all räddning!
Det är som om typ… andevärlden och det utomjordiska har en Dramatisk teater och att den ensemblen är på plats med värsta föreställningen i ens då värnlösa sovande kropp!
Och det här är i min värld INTE vanliga mardrömmar utan upplevelser i en klass för sig med speciella stämningar och en osalig blandning av oförvanskade, obearbetade och råa KONKRETA igenkännbarheter. Som tagna ur summan av de dagar av liv man dittills levat, växelvis med bilder och scener ur en för mig helt obekant kontext.
Och det hela känns som ett rörigt framåtskridande med många oklarheter och frågor som hänger i luften, och jag tror att detta ÄR ett jobb som SJÄLEN har startat upp utifrån de signaler där den har hört mina frågor INNAN jag själv har uttalat dem! För själen vore INTE själen… om den inte kunde läsa sin ägare som en bok och jobbar för en människas bästa från det eviga perspektivet!
Och det är ofta sååå…konstigt, så obarmhärtigt närgånget, så tufft och lite som att åka i den läskigaste berg- och dalbana, och är när drömmen är som mest vidrig och fullständigt ohejdbar i sin framfart, SÅ omskakande! Och det som då kan bli den mentala räddningen är, att det på slutet någon sällsynt gång då kan bli som ett energiombyte där stämningarna kan bli riktiga behagliga.
Bilderna i drömmen byter då uttryck och andas plötsligt hopp och bättring, ljus och GLÄDJE! Och man vaknar då ofta lättad men helt slut…och med en kvardröjande känsla av en omfattande känslomässig förvirring. Men det verkligt intressanta är att jag några dagar senare har kunnat känna som fragment av just igenkännande ur de energier som de här “drömspelen” lämnat kvar i mig.
Och jag har ibland då dragits till vissa händelser ur både min NU – och DÅTID som har varit dramatiska och oklara, med gamla frågetecken sen länge hängande oförklarade i det blå… Så jag vill verkligen säga att det är så att vi inte alltid, ens behöver formulera våra frågor inom oss, utan lita på att själ och hjärta redan har uppfattat vår undran och börjat jobba på ett svar!
